Tosca på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Köpenhamnsoperan går ut hårt med två premiärer under säsongens första två veckor. Först Tosca följd av Danmarkspremiären på den nyskrivna opera som väl haft störst internationell framgång de senaste decennierna, George Benjamins Written in Skin.

Först ut Giacomo Puccinis Tosca. Den förra Tosca-uppsättningen i Köpenhamn, i Peter Lodahls regi och med Karin Betz’ suggestivt expressionistiska scenografi, hade premiär 2006 och gjorde sedan god tjänst under de följande nitton åren. Nu har det emellertid ansetts vara dags för förnyelse, och det är ”chefen för det hele”, Kasper Holten, som tagit sig an regin, och detta är hans första Tosca.

Man är ju van att Holten brukar finna en eller annan ny vinkling eller undertext i de verk han regisserar, men det är det inte frågan om här. Holten verkar mest ha varit mån om att berätta den rafflande historien så tydligt och medryckande som möjligt – jag minns att han en gång i ett försvarstal för operakonsten retoriskt utbrast ”Tänk att vara tolv år, se Tosca för första gången och inte veta hur det går!” Det är nog denne tolvåring som Holten haft i tankarna. Vi får Victorien Sardous thriller med Puccinis expressiva ”filmmusik” som förstärkning, och det kan ju vara mycket nog, men Holten har alltså inget nytt att berätta.

”Tänk att vara tolv år, se Tosca för första gången och inte veta hur det går!”

Själva iscensättningen i Philipp Fürhofers scenografi är något ojämn. I första akten har vi i publiken hamnat bakom Cavaradossis stora men här halvt genomskinliga målning av grevinnan Attavanti i skepnad av den heliga Magdalena. Det gör hela scenen litet suddig. I andra akten får vi se två etager av Palazzo Farnese, både en övre där Tosca sjunger sin kantat för drottningen och en nedre, där Scarpia utövar terror. Våningarna hissas upp och ner en del, men det fungerar bra. Fürhofers vackraste infall är tredje aktens fond, där vi från Castel Sant’Angelo ser gryningsljuset successivt spridas över den heliga stadens taksilhuetter. 

Tyvärr misslyckas Holten med Toscas annars så spektakulära självmord. Här står Tosca vänd mot publiken och hoppar ner från en två decimeter hög kant. Efter detta blygsamma språng får hon en stark strålkastare på sig, vilket förmodligen ska tjäna som ett slags dödssignal.

För två av de tre huvudrollerna har man lånat in italienska krafter. Francesca Tiburzi har potens nog i sin sopran för det utmanande titelpartiet. Däremot är lystern i stämman något begränsad, och även hennes skådespelartalanger är begränsade. Gestiken är påfrestande konventionell.

Matteo Lippi är kanske heller ingen stor aktör men har övertygelsekraft och spänst i sin tenor, en alldeles utmärkt Cavaradossi.

Som Scarpia pålitlig dansk kompetens, Johan Reuter, vilken som förväntat inte försummar att göra distinkt avtryck i denna tacksamma roll. Fast det går att mejsla ut de ondskefulla nyanserna ännu mer.

Det Kongelige Kapel leds av Daniele Squeo, Generalmusikdirektor i Kaiserslautern, och han satsar inte minst på dramatiken som gestaltas med avsevärd briljans.

Lennart Bromander