Askungen på Göteborgsoperan

Skratt, kärlek, pärlande koloraturer och ett lyckligt slut. Göteborgsoperan verkar veta precis vad vi behöver i dessa tider och öppnar säsongen med en nypremiär på Gioachino Rossinis Askungen.

Operan, med libretto av Jacopo Ferretti efter Charles Perraults saga, hade urpremiär i Rom 1817. Enligt Rossinis önskemål rensades berättelsen på övernaturliga inslag, och den goda fén ersattes av prins Ramiros rådgivare Alidoro (Kristoffer Töyrä). Den tappade glasskon byttes ut mot ett armband, möjligen på grund av censuren och rådande normer om vad som ansågs passande att visa på scen. I stället för en elak styvmoder finner vi här en styvfader, som förslösat Askungens morsarv och nu befinner sig på fallrepet. Prinsen byter kläder med sin tjänare för att få veta vem som verkligen älskar honom för den han är. Förändringarna innebar att historien blev mindre av en saga och mer en hyllning av upplysningstidens idéer om människors lika värde. I övrigt känner vi igen berättelsen om Askungen som får slita som piga i sitt eget hem och passa upp på sin styvfar och sina styvsystrar men slutligen blir sedd för den hon verkligen är och får prinsen och – möjligen – halva kungariket.

Denna uppsättning i regi av David Radok hade premiär 2003 och har sedan dess dykt upp på repertoaren ett par gånger, senast 2015. Då medverkade Åke Zetterström som tjänaren Dandini, medan han denna gång gör styvfadern Don Magnifico. Ann-Kristin Jones, som då sjöng styvsystern Tisbe, debuterar nu i titelrollen.

Uppsättningen har rätt många år på nacken, men det är sannerligen ingen gammal skåpmat man bjuder på. Mattias Ermedahl, som ansvarat för den nya iscensättningen, berättar i programtexten om David Radoks betydelse för honom själv och för Göteborgsoperan, om dennes arbetssätt där berättelsen alltid sätts i centrum och där man skalar bort allt onödigt för att nå fram till det väsentliga. Radoks regi kännetecknas genomgående av genuin stilkänsla och omsorgsfull personregi för samtliga på scen, och Ermedahl har förvaltat detta arv väl. Här möter commedia dell’artes karaktärer Stanislavskijs tankar om artistisk uppriktighet. Uppsättningen genomsyras av en imponerande precision kombinerad med spontanitet, såväl sceniskt som musikaliskt. Resultatet är lekfullt och innerligt, trovärdigt och galet. Och framför allt roligt, på riktigt.

Scenografin av Ivan Theimer är vacker och stämningsfull i varma toner av gult, grönt och liguriskt rött. Vi befinner oss i ett gammalt italienskt palats, där sinnrika draperier och luckor förändrar scenrummet. Det är bara att luta sig tillbaka och låta sig svepas med in i äventyret av musiken och den sprudlande, välsjungande och tajta ensemblen.

Redan i uvertyren anslås tonen av commedia dell’arte med dess komiska karaktärer och improviserade inslag, där dansen har en självklar roll. Håkan Mayers livfulla koreografi ger ett modernt anslag i denna över lag mycket fysiska föreställning. Dansarna både kommenterar musiken och handlingen och agerar i berättelsen, och även sångarna ger sig hän i dans och mimade inslag. Herrkören gestaltar raffinerat ridande betjänter. Spänstigt och kul, som hämtat från Spanska ridskolan.

”Trots att operan är gammal och uppsättningen skapades långt före Instagram, Tiktok och Trump landar den rätt in i vår samtid.”

Även kostymerna av Katarina Hollá är inspirerade av commedia dell’arte, med modernare inslag i en kongenial blandning.

Maestro Giancarlo Andretta mejslar ut Rossinis många och fyndiga detaljer i partituret och låter kontraster i tempi och dynamik tala, något som också motsvaras i det sceniska. Växlingarna mellan rörelse och stillhet, musik och ibland oväntat långa pauser är effektfulla och välgörande.

Uppsättningen är full av överraskningar och infall, som dock aldrig skymmer själva huvudberättelsen, alltifrån hur en tepåse släpps i en kopp till en otippad, koreograferad agentscen med fingerpistoler, solbrillor och allt. Don Magnifico är dråpligt plastisk med sin kulmage, men Zetterström har också förmågan att få publiken att vrida sig av skratt enbart genom sin stilla närvaro på scen.

Don Ramiros tenorparti, med dess höga tessitura, sjungs med lyrisk lätthet av Liam Bonthrone, som ger denna prinsroll betydligt fler nyanser än förväntat. Mötet mellan honom och Askungen känns innerligt och förtrollat.

Styvsystrarna (Mia Karlsson och Erika Tordéus) pysslar med sitt utseende och gör yoga, och gläfser förtretat i briljanta koloraturer. Folk hyllar och följer förbehållslöst den till prins utklädde tjänaren Dandini, hejdlöst gestaltad av Hannes Öberg med oförtröttligt höga benlyft i gulrandiga trikåer. Trots att operan är gammal och uppsättningen skapades långt före Instagram, Tiktok och Trump landar den rätt in i vår samtid. Hur vi ser på skönhet, godhet, sanning och på varandra är ständigt aktuella frågor.

Operans undertitel är La bontà in trionfo, godhetens triumf. Askungen (Angelina) ger här redan från början intryck av att vara en ärlig och stabil person, som fogar sig i sin situation men på intet sätt är kuvad. Ann-Kristin Jones röst är lätt och flexibel, och hon hanterar detta ekvilibristiska mezzoparti med övertygelse. När Askungen i slutet fått sin prins och sin upprättelse har hon inget behov av att hämnas på sina förtryckare. I den stora slutarian ”Non più mesta” uttrycker hon sin lycka och välvilja, och här händer det något i de hisnande koloraturerna och oktavsprången: rösten öppnas och får ett nytt bett i det lägsta registret och blir mer klangfull och övertonsrik. Vi får se och höra Askungens styrka, glädje, lekfullhet och sensualism i en transformation som möjligen handlar om att inte enbart rollfiguren utan även sångerskan själv blommar ut. Imponerande och berörande.

Askungens ärlighet och godhet prisas av prinsen, men kallas hyckleri av styvsystrarna. Detta kunde vara hämtat direkt från ett kommentarsfält i dagens sociala medier, där människor som engagerar sig och vill göra gott slentrianmässigt benämns som ”hycklare” och ”godhetsknarkare”. Godhet berör, utmanar och provocerar, som Ermedahl skriver i programmet.

Själv tänker jag också på hur lätt andras bemötande kan få oss att krympa, eller växa, och vad som kan hända när en människa får ta sin rätta plats och sitt utrymme. Tankarna bottnar i en gammal saga i ny men tidlös kostym.

Men mest känner jag hur det drar i mungiporna och magmusklerna är möra efter att ha skrattat gott. Göteborgsoperan har denna kväll bjudit på en färgrik, helgjuten och omsorgsfullt dekorerad operabakelse med substans i botten.

Godheten har för en gångs skull segrat.

Mia Rådström