The Last Castrato – Arias för Velluti
Franco Fagioli, countertenor. Chœur & Orchestre de l´Opéra Royal
Château de Versailles Spectacles, CVS 162 [1 cd]
Distr: Naxos
Om man känner till något om Giovanni Battista Velluti – kallad den siste store kastraten – så var det hans vokala utsmyckningar i Rossinioperan i Aureliano in Palmira, skriven direkt för honom. Dessa förargade den tjugoettårige tonsättaren till den grad att han hädanefter som förste kompositör i operans historia skrev ner alla utsmyckningar i partituret och därmed gjorde revolution i operaskrivandets praxis. Historien, som härrör från Rossinis outtröttligt beundrande biograf, författaren Stendhal, är med största sannolikhet falsk, vilket numera hävdats av många, bland andra av den kanske främste sånghistoriska experten Rodolfo Celletti.
Giovanni Battista Velluti (1780–1861) var inte den siste kastratsångaren men den siste som framträdde på operascenen. Hans tre decennier långa världskarriär varade in på 1830-talet. Velluti hade under sin storhetstid stort inflytande på den samtida operavärlden. Många av tidens främsta sångare sjöng i operor direkt komponerade för Velluti och infogade dem i sin repertoar med hans vokala ornamentering.
Velluti var som många kastrater grundligt musikaliskt skolad, inte bara sångtekniskt utan även teoretiskt. Hans koloraturer, drillar och variationer var djärva, originella och musikaliskt nyskapande. Dirigenten och musikteoretikern Will Crutchfield har visat på Vellutis betydelse för utvecklingen av den romantiska melodin hos Chopin. Vissa frasslut och melodiska vändningar som vi stilmässigt förknippar med romantiken återfinns för första gången i Vellutis nerskrivna ornamenteringar och koloraturer.
Urvalet på denna cd med den argentinske countertenoren Franco Fagioli har efter gediget forskningsarbete gjorts för att visa på Vellutis konstnärliga personlighet och sångstil. Man har valt ut de kompositörer i vars operor Velluti sjöng mest, vilket gör att hans mest kända roller i Rossinis Aureliano in Palmira och i Meyerbeers Il crociato in Egitto uteblir.
Vellutis favoritkompositör var Giuseppe Nicolini som han hade ett långvarigt samarbete med. Velluti sjöng i fyrtio av hans operor och en av favoritrollerna fanns i operan Carlo Magno (Karl den store). I en stor scena, en dramatisk scen bestående av flera musikaliskt skilda avsnitt, får man en uppfattning om Vellutis sångkonst och hans skilda vokala uttrycksmöjligheter.
Vitekindo, rival till Karl den store, inleder med en bön, en av de mest gripande i Vellutis repertoar. Efter ett recitativ somnar Vitekindo och drömmer om hur hans rival hotar hans älskade Romilda, varefter Vitekindo beslutar sig för att konfrontera sin rival. Detta görs i ett rondo där Vellutis virtuositet och bravur visas i all sin glans: i hisnande intervallsprång på upp till två oktaver, magnifika kadenser med oändliga sextondelskoloraturer växlande i både tempo och ljudstyrka. Velluti hade också en förkärlek för dramatiska stort upplagda recitativ där hans förmåga till friare realistisk deklamation firade triumfer, som i Nicolinis Balduino duca di Spoleto. Här bryts sånglinjer av realistiska gråtattacker, språng mellan bröströst och huvudklang som betonar växlingar mellan regelrätt tal och sånglinjen.
Efter Nicolini i listan över favoriter kom Francesco Morlacchi, Webers företrädare som dirigent och ledare för den prestigefulla orkestern vid Dresdenoperan, i vars opera Tebaldo e Isolina den suggestiva “Notte tremenda” finns. Enligt många vittnesbörd var det en aria som Velluti alltid förtrollade publiken med, så till den grad att den unge Verdi skrev pianovariationer med orkestern baserad på Vellutis fioriturer. Rossinis ogillande av Vellutis koloraturer verkar vara en myt, så kanske Velluti inte kände sig helt bekväm i den opera som Rossini skrev för honom.
Två långa avsnitt på skivan upptas av Saverio Mercadantes opera Andronico som Velluti uruppförde i Venedig 1821. Sångaren verkar ha blivit så förtjust i operan att han sjöng två nummer som arie di baule, ”kappsäcksarior”. Enligt tidens sed bar sångare med sig en resväska med noter till sångnummer som bäst passade hans röst och alltid kunde ersätta den ursprungliga arian.
Velluti kommer dock så sent som 1822 att medverka i Rossinis kantat Il vero omaggio, en hyllningskantat till furst Metternich. Skivans sista nummer blir alltså ett livsfarligt rally av koloraturcrescendo av bästa Rossinikvalitet. Här får vi prov på Fagiolis (och Vellutis) förmåga att smalna av sina röster till högsta sopranläge.
Hur lyckas Franco Fagioli återuppliva denna den siste store kastratens vidunderliga sångkonst? Fagiolis ofattbara virtuositet, röstens omfång och omedelbara uttrycksförmåga är ju redan välkänd. Hos honom saknas den patina av stiliserad distans som finns i countertenorrösten och det gör honom närmast unik bland vår tids barocksångare. Det räcker med att citera en av Vellutis entusiastiska recensenter i London: ”Det finns två sätt att bedöma sång, som ett konstverk eller som en känsla, Velluti (och Fagioli) behärskar dem båda.”
Stefan Plewniak leder kör och orkester de L’Opéra Royal följsamt men aktivt och självständigt.
Erik Graune