Boston Early Music Festival på Confidencens Opera and Music Festival

Få genrer är så tacksamma att parodiera som opera. Den höga ambitionsnivån och kravet på konstnärlig halt i alla skikt gör det tacksamt att visa hur ambitionerna bara är pretentioner. Men satir, som det handlar om i föreliggande fall, är ingen lätt konst. I Sverige var nog 1700-talet det sista seklet där satiren hade en självklar plats. I England, som med fog kan betraktas som satirens hemland, är det annorlunda och vars drift med allt möjligt blommade upp rejält under just 1700-talet. Minns Jonathan Swift eller Alexander Pope, William Hogarths gravyrer eller all folkunderhållning: pantomim, dockteater, farser och musikaliska upptåg.

Henry Carey (1687–1743) var dramatiker, poet och kompositör och skrev både kortare dramer och poem med satirisk udd. En oförglömlig titel bär den parodi han skrev på alla halvdana tragedier som producerades: Chrononhotonthologos. Bland de musikaliska satirerna finns Faustina: or The Roman Songstress, som driver med mezzosopranen Faustina Bordoni eller Mocking is Catching som i sin tur driver med Senesino, kastratstjärnan i Händels operor. Tillsammans med bland andra kompositören John Frederick Lampe (1703–1751) grundade han The English Opera Company, vars syfte var att framföra opera på engelska som en motvikt mot alla italienska av Händel och Porpora.

Det är med Lampe som The Dragon of Wantley skrivs, premiär 1737 och med stor framgång. När nu Confidencen under sin operafestival har lyckats bjuda in det väletablerade kompaniet Boston Early Music Festival, grundat 1980, är det bara att lyckönska dem som skaffat biljetter till de tre föreställningarna. 

En hemsk drake plågar invånarna i Wantley. Man ber om hjälp av riddaren Moore från Moore Hall. En av damerna förälskar sig i honom, men en svartsjuk älskarinna dyker upp. Men riddaren lyckas döda draken med, naturligtvis, sitt skatologiska vapen: pottan.

”Riddaren lyckas döda draken med, naturligtvis, sitt skatologiska vapen: pottan.”

Handlingen är förtjusande och utomordentligt löjlig. Lampes musikaliska idiom parodierar framför allt Händel med lätta överdrifter; upprepningar utan variationer, extra mycket blås, marscher som havererar och liknande. Främst är det i Careys text som satiren finns. Här rimmar man precis så där lite för mycket, lite för snyggt och för säkerhets skull med en extra betoning på radslutens rim för att ingen ska missa att det här minsann är vers av den ”rätta” halten.

Tydligast är kanske hur typiska dramatiska förvecklingar hos Händel eller Porpora parodieras. Till exempel inleds operan med ett ensemblenummer, något som annars avslutar tidens operor. Här finns de rivaliserande kvinnorna som försöker sjunga ut varandra med koloraturer och som de inte alltid vet hur de ska avsluta. Drakens död är här i stället för lång och utdragen, kort och med några grymtningar, med mera.

Iscensättningen har högt tempo, det vimlar av detaljer, inte minst får de två dansarna, Julian Donahue och Sonam Tshedzom Tingkhye, pantomimiskt ställa till det. De är en egen liten bonusföreställning. Samspelet mellan solisterna är exakt och lätt, vilket torde ha krävt en rad repetitioner för att hålla reda på när man ska krocka, snubbla lagom klumpigt eller råka slå till någon oavsiktligt.

De båda kvinnorna, Teresa Wakims Margery (den förälskade) och Hannah De Priests Mauxalinda (den försmådda) har expressiva och snygga röster med bett och exakthet. Aaron Sheehans lätta tenor och sceniska fånighet gör riddaren Moore precis så löjlig och feg som den absoluta motsatsen till Händels eller Porporas hjältar. Och till allt detta vokala fyrverkeri denna utsökta orkester som Confidencen ska ha all heder av att ha lyckats ta hit.

Claes Wahlin