Norma på Teatro alla Scala, Milano

Så många finns det väl inte kvar, inte ens på La Scala, dessa ”vedovi di Callas” (Callas änklingar), den stampublik uppe på La Scalas översta rad, ”Loggione”, som fortfarande sörjer La Callas storhetstid och som jämför, bedömer och ratar de flesta som vågar sig på hennes legendariska framträdanden. Dessa änklingar är väl på utdöende, men nog kan man som svensk, lite grann, kalla sig ”vedovo di Caballé”. Vi som samlades kring tv:n fyllda av förväntan inför sändningen av Norma från La Scala med Montserrat Caballé. Det var 1977, en tid då en tv-sänd opera var ett evenemang. 

Nästan ett halvsekel skulle förflyta innan Vincenzo Bellinis Norma åter stod på La Scalas scen. Sedan urpremiären 1831 på nämnda scen med den legendariska Giuditta Pasta i titelrollen har operan om denna galliska översteprästinnas kärlek, svek och konflikt vuxit till en tradition av sakral vördnad och fruktan. Mytbildningen härstammar dock från 1950-talet, då Maria Callas framträdanden inledde den så kallade bel canto-renässansen. Efter henne har endast två sopraner ansetts värdiga att på La Scala frambära de avskurna mistlarna i ljuset av de silverglimmande uråldriga ekarna: Leyla Gencer och Montserrat Caballé. 

Norma anses vara det mest krävande av alla italienska sopranpartier. För rollen fordras minst tre olika sopranröster: en för att behärska Bellinis oändligt långa melodibågar i den ikoniska arian ”Casta diva”, en för de briljanta svårbemästrade koloraturerna och en för att behärska det högspända dramatiska stämningsläget i en rollgestalt som förenar modernt psykologiskt relationsdrama med antik tragedi.

I vilket fall som helst var det nog många som reagerade med bestörtning och misstro när La Scala i höstas annonserade att Norma äntligen skulle spelas och att titelrollen tilldelats Marina Rebeka. Visserligen tillhör denna lettiska sopran sedan femton år tillbaka den absoluta världseliten, även framgångsrik som Norma på flera andra viktiga operascener, och en cd-upptagning med henne finns att tillgå… men på La Scala?! 

En av föreställningarna som sändes digitalt visade att Rebeka har många egenskaper som motiverar valet: en ljuvligt varm smekande timbre, en utmärkt teknik, en raffinerad och klar frasering, solida höjdtoner och virtuos och precis koloratur. I de lägre registren förlorar rösten i styrka och uttryckskraft. 

Vad som framkallade tydliga missnöjesyttringar uppifrån loggione-publiken med burop som dock snart dränktes av bifallsyttringar från den övriga publiken är svårt att veta. Vad anledningen än må vara ställde Rebeka in sina två återstående framträdanden. Den ena recenserar jag här, då jag var på plats. Marta Torbidoni, som var uppsatt för en senare föreställning, verkade inte märkbart skakad av denna för tidiga La Scala-debut. Hon behärskade sin ”Casta diva” med fyllig, varm klang, säker frasering, tydlig diktion och dramatiskt smattrande koloraturer.

”Vad anledningen än må vara ställde Rebeka in sina två återstående framträdanden.”

Även Polliones otacksamma parti som träig romersk prokonsul vållar ofta stora svårigheter. Här krävs en solid ”tenore robusto” som kan förena hjältetenoral forza med belcantistisk känslighet. Både Freddie De Tommaso (vid den digitala upptagningen) och Antonio Poli uppfyllde kraven, särskilt Poli. Han hade en intensitet som till fullo besvarades av Torbidoni. Endast här, i mötet mellan dessa två italienska sångare fanns det handfasta levande samspel och den psykologiskt realistiska ”action” som dramat kring Norma kräver. Det var ingen i publiken som upplevde de alternerande inhoppade sångarna som ett nerköp, snarare tvärtom. 

Kvällens stjärna var ändå den ryska mezzosopranen Vasilisa Berzhanskaya. Som Adalgisa är hon närmast ett mirakel av lätthet, med en rund varm stämma, fullkomligt egaliserad över alla registren, fulländat legato men samtidigt expressivt intensivt. Hennes Adalgisa framstår som totalt underkastad och passiviserad av Normas och Polliones konflikt. Michele Pertusi är efter trettio år som världens ledande belcantobas fortfarande den som kan ge Oroveso den värdighet, känsla och basglans som detta träiga parti erfordrar.

Fabio Luisi, som anförtrotts den musikaliska ledningen, är ett bra val. Han har den största förståelsen för att man har valt den nya textkritiska utgåvan av Roger Parker. Luisi tar sig an utgåvan med energi och målmedvetet, men vad som förbryllar är det överlag ovanligt snabba tempot som ibland rusar åstad i ännu mer omotiverade accelerandon. Tilläggas bör att det framför allt var i de magnifika körscenerna som man fick den omedelbara känslan av att Norma hör hemma på just La Scala.

Regissören Olivier Py överhopar sin uppsättning med en mängd symboler och tids- och rumsmässiga överlappningar. Här verkar han vara helt ointresserad av personregi och lämnar sångarna åt sitt öde. Snarare tycks han motverka ett psykologiskt realistiskt samspel mellan gestalterna. Att förflytta dramat från det av romarna ockuperade Gallien till tiden och platsen för operans tillkomst, till den habsburgskt-österrikiska ockupationen av Norditalien, är förståeligt. Norma är faktiskt en förtäckt Risorgimento-opera ett decennium före Verdis Nabucco.  

Andra idéer, som att lägga in en pågående föreställning av Medea på La Scala, vilket antyds genom inrullade sminkbord med starka glödlampor. Att huvudrollerna dubbleras av mimare och dansare med guldmasker och nakna överkroppar verkar mer som ogenomtänkta och obegripliga hugskott som ytterligare förstör den dramatiska inlevelsen.

Olivier Pys ständige scenograf- och kostymdesigner Pierre-André Weitz tillsammans med ljus av Bertrand Killy och koreografi av Ivo Bauchiero visar en visuell generositet som onekligen ger en vitaliserande scenisk förhöjning av denna laddade men klassiskt statiska tragedi. Vridscenen och videoprojektioner används flitigt och visar monumentala trappor för Norma att stiga nerför i sin effektfulla entré. Man visar också La Scala-operans fasad och den efter andra världskriget utbombade salongen samt brutala stålkonstruktioner och kulisser i läcker och effektfull ljussättning. 

Norma som en installation, ett levande konstverk, ett visuellt event. Många kan ha mycket att irriteras över i Pys och Weitz show. Men skam till sägandes: jag kommer på mig själv med att vilja se om uppsättningen. Fortfarande förargas jag men jag beundrar också denna – det ska sägas – vackra, spännande produktion.

Och kanske är detta meningen. Även om vi inte sett någon ny Callas återuppstå har La Scala på gott och ont låtit sin Norma gå in i vår tid, en operavärld som just Callas Norma-föreställningar var med om att initiera. En rikare operavärld då dessa bel canto-operor som Norma spelas som en självklar del i repertoaren, och inte som en inramning för prima donnedyrkan.

De sju föreställningarna i Milano presenterade tre Normor, en lettiska, en italienska och en australiensiska, som alla mottogs med övervägande bifall. När nu La Scala, som under sin halvsekellånga sömn fortsatt drömma om Callas och Caballé, vaknat upp till en operavärld där till och med det bel canto-fientliga Sverige hunnit presentera fyra Norma-uppsättningar, är det bara att välkomna operan tillbaka till sitt hem på La Scala. Där ska man låta henne tampas med vår tids kanske inte lika storslagna men levande belcantosång i mötet med en stor entusiastisk publik.  

Erik Graune