Staden Mahagonnys uppgång och fall på Deutsche Oper Berlin

I Berlin är det aldrig långt mellan Bertolt Brecht/Kurt Weills operor. I triangeln Theater am Schiffbauerdamm, Komische Oper och Deutsche Oper spelas de aktuella i nyuppsättningarna. 

Nu var det dags för sistnämnda scen och för det ville man åstadkomma en knalleffekt utöver det vanliga. Tysken Benedikt von Peter, chef för Theater Basel, har gjort sig känd som en regissör som gärna demonterar operor på all prakt. På Deutsche Oper strippade han nyligen ner Aida till benknotorna, kvar blev något man skulle kunna marknadsföra i radio som ett hörspel.

Hur skulle det då gå med Brecht/Weills Staden Mahagonnys uppgång och fall? Ja, denna gång sprängdes ramarna, till förmån för fantasirika scenerier spridda över hela operahuset. Och med en begränsning av publiken till 600 i ett hus som normalt rymmer över 1 800 sittplatser.

Redan utanför Deutsche Oper möts man av avspärrningsband, övermålade fönster, utslängda madrasser och figurer som man associerar till kvällens föreställning. Väl inne irrar publiken omkring i mörker och ramlar in i smygande figurer som man förstår är medverkande. Foajén har man inrett till en naken, sjabbig nattklubb med diskokulor och utslängda byggritningar som enda dekoration – här och där ligger figurer i varierande tillstånd av påverkan – så väldigt berlinskt. Här och där går det bra att köpa ett glas champagne för att stålsätta sig inför vad som komma ska. 

Man blir förstås nyfiken vart detta ska ta vägen. Mahagonny som allegori över kapitalismens urartande tål ju mycket. Det visade Barrie Kosky i sin nattsvarta uppsättning för ett par år sedan på Komische Oper. 

”Själv överraskades jag av att plötsligt ha en av huvudrollerna i stolsraden alldeles bakom mig.”

Det finns mycket att krama ur stoffet, som omfattar ohejdat entreprenörskap, rikedom och njutning. Som lockar lycksökare till den nygrundade ökenstaden, med pengar som enda norm. Och så orkanen som öppnar för excesser utan ände, eskalerande våld och så avrättandet av sanningssägaren Jim Mahoney. Allt går åt helvete. Med andra ord något att göra hårdhänt teater av.

”Välkommen till Mahagonny, välkommen hem” utropas från olika håll. Det går dock förvånansvärt snabbt för oss i publiken att känna oss hemlösa. Vi irrar omkring för att hitta sittplatser. Förgäves, i salongen är parketten avstängd men med lite list tar sig några upp till raderna där man kan häcka en stund och följa handlingen, åtminstone hjälpligt. Under första akten finns ju ingen enhetlig spelplats. Man får vara uppmärksam för att fånga allt som sker via antingen upphängda monitorer eller så råkar man rentav in i scenerierna om man tar sig runt i huset. Begbick och co. intrigerar på herrtoaletten och det tröstas i trappan ner till U-Bahnstationen intill och i trapporna rusar korister och statister omkring. Själv överraskades jag av att plötsligt ha en av huvudrollerna i stolsraden alldeles bakom mig.

Och så med ens, efter orkanen, är det dags för alla att förflytta sig från raderna och från foajén. Upp till det hopslagna prosceniet och scenen dit man släpar allsköns madrasser att sitta eller ligga på. Här blir vi vittne till förfallet. Men inte utan lite allsång, vi inbjuds alla att sjunga med i refrängen ”som man bäddar får man ligga”.

Orkestern spelar snitsigt under Stefan Klingele, även om den tappar klangligt där den placerats långt bak på scenen. Bättre placerad är Chris Reynolds som skapar stämning vid pianot. 

Sångarna har i detalj valts med omsorg, detta är ju en av Deutsche Opers styrkor. Leokadja Begbick är ju som skriven för Evelyn Herlitzius som startade sin karriär som dansare. Hennes prestation står i centrum och räds inte jämförelser med företrädare som Martha Mödl och Astrid Varnay. Thomas Cilluffo och Robert Gleadow håller starkt som duon Fatty och Treenighetsmoses. Och en ren lyx är det att få uppleva Annette Dasch som Jenny Hill och Nikolai Schukoff som dden olycksalige Jim Mahoney.

Trots den stökiga utmaningen för publiken så sätter uppsättningen sina tydliga poänger. När förvirringen släpper så blir åtminstone jag överraskad av hur hållbart detta antikapitalistiska verk är. Uppsättningen smärtar där den ska; alla mot alla, godtyckliga slagord och föraktet för upplysning. En smocka rakt i samtidens fula tryne, med andra ord.

Alexander Husebye