Don Giovanni på Confidencen, Ulriksdals slottsteater

Visserligen kan valet av ännu en Don Giovanni tyckas en smula fantasilöst, men när det handlar om årets huvudnummer på Confidencens operafestival finns några exceptionella skäl värda att beakta. Det rör musikforskaren Magnus Tessing Schneider, vars The Original Portrayal of Mozart’s Don Giovanni (se OPERA nr 1/2025) ska ha inspirerat regissören Deda Cristina Colonna. I boken spårar Tessing Schneider hur efter urpremären 1787 i Prag (året efter kom den i Wien; därför slutar Pragversionen med Don Giovannis hädanfärd) av denna slitstarka klassiker mycket raskt i olika grad korrumperades, framför allt på tyska scener.

Det rör sig om hur det material kring framför allt Don Giovanni och Stengästen såg ut vid komponerandet och på vilka sätt Mozart och Lorenzo da Ponte bröt mot det. Den dåtida publiken kände väl till hur förföraren hade skildrats i en lång rad olika sammanhang – Tirso de Molina, Molière, Goldoni, farser, pantomimer, kasperteater, med mera: som en grym man som inte bara förförde, utan våldtog, gärna tog till våld och inte tvekade att mörda. Tessing Schneider visar hur Mozarts opera ställer allt detta på huvudet.

I korthet: titelpersonen en gentleman, en som förför på löpande band, men tvekar att ta till våld. Han är därmed inte sämre, rent av bättre, än några av de övriga på scenen. Masetto är till exempel mycket snar till att ta fram en käpp eller ett gevär. Don Ottavio gör efter lite övertalning av Donna Anna gemensam sak med Zerlina och Donna Elvira i hämndaktionen på Don Giovanni. Detta syns på Confidencen.

Operan är dessvärre så ofta spelad att det kan vara svårt att se i vilken grad denna uppsättning skiljer ut sig. Recensenterna i dagstidningarna tycks här överlag ha sett en konventionell uppsättning. Någon menade också att Don Giovanni i öppningsscenen hade våldtagit Donna Anna. Men det gör han inte. Hon försöker hålla kvar honom när han smiter ut i natten. När hon senare övertalar Don Ottavio ljuger hon om att ha blivit våldtagen, detta för att övertyga honom om det berättigade i hämnden; som om mordet på hennes far Kommendören inte räckte.

Kvinnorna är heller inga dygdemönster. Zerlina är flörtig, alls inte ovillig att förlusta sig med Don Giovanni (ända tills äktenskapet med Masetto riskerar att gå om intet), Donna Elvira trånar efter Don Giovanni till den grad att hon är beredd att överse med hans beteende, och Donna Anna har ju faktiskt varit otrogen mot Don Ottavio i inledningsscenen. När hennes far sticks ner i början är dessutom Don Giovanni märkbart förtvivlad över vad han har gjort, hans samvete är betydligt mer verksamt än till exempel Masettos.

Det handlar om att uppmärksamma detaljer och radera de föreställningar som har etablerats över tid om de olika personernas karaktär. Kvinnorna är inga objekt här, de har alla olika motiv och är dessutom starka på ett sätt som möjligen förvånade publiken när det begav sig. I dag är det lätt tro att det är i regin de finner styrka.

Sceniskt fungerar det väl med alla kulissbyten och den sparsmakade rekvisitan. Gester och effektiva scenerier är anpassade efter den trånga scenen. Och hur låter det då på Confidencen? Alldeles utmärkt är svaret. Det var länge sedan jag hörde en så välsjungen Don Giovanni på en svensk scen. Solisterna är inte bara var för sig välsjungande, man har också hittat rätt röst för respektive roll där deras klanger harmonierar med varandra.

Den kväll jag hörde operan var den franske Thimotée Varon ersatt av den norske, internationellt flitige barytonen Johannes Weisser, vilket inte är att beklaga. Med styrka och karaktär i rösten och en imponerande scennärvaro var det en ren njutning att lyssna till honom, inte minst då han matchades med den äran av Erik Rosenius Leporello, en lika lätt som fyllig bas med elegant frasering. Att Rocco Lia gjorde både Masetto och Kommendören är ett medvetet val. På urpremiären gjordes rollerna av samme sångare och detta förklarar varför Don Giovanni förhåller sig kallsinnig när Stengästen tar ton. Han kan ju tro att det är Masetto som försöker skrämma honom. Lia har en dramatisk bas med god spännvidd: mörk och djup som Stengästen, fast och offensiv som Masetto.

Conny Thimanders Don Ottavio är, helt rätt, något av en toffelhjälte, hans lite ljusa tenor gifter sig vackert med rollkaraktären. Helena Schuback har en rund och elegant sopran som ger Donna Elvira den resning hon har jämfört med den mer hämningslösa Donna Anna, där Jessica Elevants dramatiska sopran borde få vilken förförare som helst att ta till flykten. Och så har vi Zerlina som sjungs av Kine Sandtrø, en luftig sopran som svävar snyggt och fulländar detta sångarlag, allt under Peter Spisskys säkra ledning, även om han skulle ha behövt en större orkester för att matcha ensemblens musikaliska styrka.

Claes Wahlin