Die schweigsame Frau på Staatsoper Unter den Linden, Berlin

Richard Strauss Die schweigsame Frau är knappast ett repertoarverk på de internationella operascenerna. I Sverige gjorde Göteborgsoperan verket full rättvisa häromåret i Barrie Koskys spritsiga och infallsrika uppsättning. Annars dyker den mest upp som en specialitet, till exempel i München och på andra mer Straussprofilerade scener.

Verket fick sin urpremiär 1935 i Dresden med Karl Böhm på pulten. Den politiska situationen hade hårdnat och operan förbjöds att spelas efter premiärrundan i Tredje riket.

Stefan Zweig hade gjort ett underverk med att omvandla Ben Jonsons original till ett libretto och Strauss tog sig an komponerandet med full entusiasm. Det märks, verket är fullt av den äldre kompositörens blinkningar till sitt eget skapande – inte minst Rosenkavaljeren. Men också åtskillig talad dialog och lägg därtill några takter engelsk renässans som teatermusik.

Handlingen som utspelas i England bjuder på mycket spring och intriger för att dra den gamle misogyne sjöamiralen Sir Morosus vid näsan, likt en annan Falstaff. Efter en explosion till havs är han ljudkänslig och avskyr därmed allt som stavas musik och drivs smått till vansinne av sitt påflugna och snattrande huskors. 

Primus motor är (likt Figaro i Barberaren i Sevilla) Schneidebart, amiralens barberare och allt i allo. I hans händer accelererar handlingen med hjälp av det sjungande teatersällskap som till Morusus förtrytelse leds av syskonbarnet Henry. Intrigen improviseras fram, amiralen måste ju få en lämplig men tystlåten hustru. Man upprättar ett skenäktenskap för att samtidigt också komma åt lite pengar och lite på lek kurera amiralens allmänna människofientlighet. Intrigen går ihop. Till på köpet blir amiralen vänligt inställd till musikens kraft. I slutmonologen konstaterar han musikens skönhet, men också lättnaden när den är över.

Under ytan finns förstås stråket av ensamhet hos den gamle amiralen. Regissören Jan Philipp Gloger tar fasta på detta och bosätter den gamle sjöbussen i Berlin. Med det kommer några mer lättköpta poänger kring rådande bostadssituationen i stan: äldre ensamma i för stora lägenheter, några bostadsannonser fladdrar förbi och problemet med ensamheten förklaras med väl vald statistik, tysk i all sin utförlighet. Det komiska stoffet görs dock rättvisa. En lyckad stämning av riktigt välspelad teater uppstår och figurerna skildras med den värme som också klingar ur orkesterdiket.

Med scenbilden av Ben Baur följer vi handlingen i väl avgränsade rum, vilket underlättar akustiken för sångarna. 

”Det kommer några mer lättköpta poänger kring rådande bostadssituationen i stan: äldre ensamma i för stora lägenheter, några bostadsannonser fladdrar förbi och problemet med ensamheten förklaras med väl vald statistik, tysk i all sin utförlighet.”

Peter Rose är Morusus med allt man kan önska av närvaro och tydlig textning. Det finns ett skimmer av åldrad röst i hans bas som bländar av rollen på ett utmärkt sätt, riktigt gripande.

Men kvällen är nog Samuel Hasselhorns. Med en pregnant och slank röst utan skavanker sjunger han sig in i publikens hjärta i barberaren Schneidebarts inte alldeles lätta parti. Brenda Rae gör en jämlik prestation och lämnar inget övrigt att önska som Aminta, Morusus tillkommande på skoj. Strauss stora passion för sopranrösten lyser igenom även här.

Ytterligare storverk gör unge Siyabonga Maqungo som Henry. Strauss skrev ju tämligen omöjliga partier för tenorer och Henry utgör inget undantag. Maqungo är ett namn att hålla ögonen på – jag fick rysningar när jag plötsligt tänkte på vad han i framtiden skulle kunna göra av t.ex. Kejsaren i Die Frau ohne Schatten.

Iris Vermellion porträtterade hushållerskan med en portion Berliner Schnauze. I de mindre rollerna gör sig Rebecka Wallroth hörd som Carlotta, spelglad med säker sopran tillsammans med Serafina Starke som Isotta.

Att Christian Thielemann är sångarnas dirigent visar han även här. Staatskapelle spelar med hög klangdensitet trots att Thielemann ofta tvingas hålla ner den i styrka. Men det ger en ljuvlig transparens. Snart sagt varje stavelse går fram över orkesterdiket och harmoni uppstår mellan musik och teater. Jag minns samma effekt från hans samarbete med samme regissör i Den flygande holländaren i Bayreuth. Med Thielemann i Berlin öppnar sig en ny era som blir spännande att följa.

Detta var också hans första ”egna” premiär som Generalmusikdirektor på Staatsoper. Richard Strauss var ju själv mycket verksam som dirigent på denna preussiska scen, något som Thielemann tar fasta på i planeringen för kommande säsonger. Mer Strauss lär komma för det finns ju flera utmärkta uppsättningar på lagerhyllorna att ta av: Elektra, Die Frau ohne Schatten, Salome och Rosenkavaljeren, den sistnämnda dirigerar han i mars 2026.

Alexander Husebye