Den Starkare och Alesandro in Susa på Vadstena-Akademien 

Vadstena-Akademien gör ungefär, om än i minimal skala, det som de stora operahusen med mycket få undantag underlåter att göra: spela tidig, gärna okänd opera samt modern dito. Trots minskade bidrag i detta kulturskymningens höga nord har man i år iscensatt två produktioner: Margareta Hallins koncentrerade kortopera Den starkare (1990) och den sedan 1708 förmodligen aldrig framförda – förrän nu – Alessandro in Susa.

Hallins Den starkare bygger som bekant på Strindbergs enaktare där blott den ena av de två rollerna, Fru X, har ordet. I hennes diskussion om sin man med den tigande Mlle Y skiftar maktbalansen under spelet. Strindberg ska inte riktigt ha bestämt sig för vilken av de båda som borde komma ut som den starkare. Margareta Hallin håller kvar osäkerheten, men ger så att säga segern åt kvinnan som sådan gentemot den frånvarande och omtalade mannen. Framför allt är detta monodrama musikaliskt ett effektivt och suggestivt verk där klarinettisten José Luis Relova Gallego med god närvaro trakterar såväl klarinett som basklarinett.

Den lilla, intima scenen rymmer två cafébord, ett längst in i hörnet på scenen med Mlle Y, ett i motsatt hörn vid scenkanten med Fru X. Kostymerna är av det sena 1800-talets snitt och Fru X är inte den enda som ger röst. Med vokaliser eller upprepningar ger Mlle Y sin syn på saken samt med klarinettens, ibland ironiska, kommentarer. Karin Bloms sopran som Fru X har ett bett i rösten som matchas fint av Ebba Lejonclous mezzosopran. Den starkare är kortopera som faktiskt är betydligt större än sitt format.

Större till formatet är givetvis Luigi Mancias opera. Liksom den förkrossande majoriteten av barockoperor är den dessutom, tills nu, bortglömd. Operaproduktionen under barockens guldålder, decennierna kring 1700, kan liknas vid dagens filmproduktioner, oerhört många filmas och tas emot med gillande, få överlever mer än en säsong. Om Mancia vet vi att han föddes kring 1658 och dog någon gång efter 1708, året då hans sista opera Alessandro in Susa hade premiär i Venedig. Innan dess hade han skrivit bland annat ett drygt halvdussin operor och ett stort antal kantater.

”Ett par decennier efter Mancis opera skrev Leonardo Vinci sin Alessandro nell’Indie – för fem kastrater!”

Verket är en opera seria som i stilen erinrar om Alessandro Stradella eller Alessandro Scarlatti. Högt tempo, korta scener med korta arior och effektiva recitativ präglar operan, i varje fall i den version som Mariangiola Martello tillsammans med regissör Lars Bethke presenterar (jag anar att recitativen är kortade). Alexander den Store var ett populärt ämne, där såväl antika källor som alla de översättningar och versioner av Alexanderromanen (eller Alexandersagan) från 200-talet under det närmaste millennium förlängde myten om hans storhet, inte minst hans asiatiska erövringar. Ett par decennier efter Mancis opera skrev Leonardo Vinci sin Alessandro nell’Indie (för fem kastrater! – vilket upprepades häromåret med fem countertenorer vid Bayreuth Barock som i våras gick att se på Mezzo).

Historien i Mancias version med libretto av Giralamo Frigimelica Roberti låter Alessandros försök att behålla älskarinnan Campaspe samtidigt som han ska äkta Statira skildra hur en makthavare med alltför stora ambitioner lätt får hybris och därmed förlorar både ära och respekt. Campaspe älskar egentligen Apelle och försöker vinna Alessandro för att nå en högre position; en triangel som reflekteras bland övriga roller i en kärlekskarusell som i Bröllopssalen på Vadstena Slott illustreras med en liten, rund, snurrbar scenförhöjning omgiven av orientaliska mattor och med publiken på alla fyra sidor.

Det är kanske inte förvånande att det dansas rätt mycket i denna uppsättning, egentligen alldeles för mycket, som om regissören är orolig för att någon ska hålla sig stilla. Bethke har också, trots operans beteckning som tragicommedia, nöjt sig med det komiska. Med lite överdrivna orientaliska kostymer och ett ständigt snurrande hos solisterna lyckas inte tragedin efter paus infinna sig. Den utåtriktade komiken lägger sig i vägen, även när Alessandro beklagar sitt misstag att i bakfyllans hybris när han tror sig vara Herkules och (tror sig) ha dödat Statira. Det är lite synd, eftersom operan mycket väl kan rymma mer behärskade uttryck, inte minst för att musiken ofta är så vältalig.

Ensemblen gör dock vad de är ålagda att göra med stor inlevelse och med överlag utsökta röster. Ekaterina Romanova i titelrollen har en kontraalt fylld av karaktär med ett röstläge som inte ligger så långt ifrån countertenorens. Här finns styrka och personlighet. Jämbördig är Chiara Marani som Statira, en mjuk, väl fokuserad sopran som både kan drilla och vyssja den berusade Alessandro till sömns i en av operans kanske vackraste arior. Lova Kollbergs Campaspe riktar sin sopran med god träffsäkerhet och har en scennärvaro som så att säga överträffar regin, något som även gäller om Ebba Lejonclous Antigona. Martin Hillborg (Calistene) och Mårten Wåhlström (Promaco), båda täta basbarytoner, och Karin Bloms Apelle gör alla goda prestationer.

Orkestern under Mariangiola Martellos ledning spelar med kraft och känsla, kanske främst i continuoavsnitten. En mer samlad klang hade likväl varit önskvärd, liksom svikten inte riktigt infinner sig.

Claes Wahlin