Werther på Opera på Österbybruk

Vissa historier är större än livet självt, och då pratar jag inte bara om Goethes lätt självbiografiska brevroman ”Den unge Werthers lidanden” från 1774, som handlar om en kärlekskrank poet som tar sitt liv. Därtill utlöser han en viral våg av unga män som härmade såväl titelfigurens klädsel som hans självspillan som svar på obesvarad kärlek. 

Nästan lika rafflande är historien om hur tonsättaren Jules Massenet fick boken i sin hand efter att ha varit i Bayreuth för att se Parsifal. Och visst är det slående hur wagnersk operan låter för att vara fransk, samtidigt som affekterna drar närmare åt det italienska hållet. 

Det är onekligen ett spännande val av repertoar som Opera på Österbybruk har gjort för årets sommarföreställning. Det är glädjande hur de mutat in sin plats på den svenska sommaroperakartan med den turisttillvända parollen ”Roslagens operahus”. Och om det är något som är spektakulärt med Ånghammaren som spelplats så är det den förträffliga akustiken.  

Jennifer Macphersons regikoncept är rättframt. Med enkel dekor bestående av ett par paneler, en parkbänk, en divan och ett skrivbord blir de borgerliga miljöerna effektivt gestaltade. En optimism är framträdande, i synnerhet representerad av de studentikosa Johann (Johan Kullander) och Schmidt (Joseph Mossop), som med sin dryckesvisa vittnar om levnadsglädje och barnkören som med sitt repeterande av julsånger mitt i sommaren pekar mot en framtidstilltro samt – sist men inte minst – lillasyster Sophie, sjungen av den fina sopranen Sandra Bendrik. Detta skapar en kontrast mot den tragedi som puttrar mot kokpunkten genom Werthers och Charlottes duetter.

Macpherson nämner i programbladet att det i detta drama egentligen inte finns någon regelrätt skurk – men frågan är om det inte hade funnits utrymme att skulptera fram en betydligt starkare skuldbörda hos Charlotte, som pendlar velande mellan avvisande och omfamnande av sin beundrare. Samtidigt blir Werther själv fråntagen all handlingskraft – sånär som på det dödande skottet han åsamkar sig utanför scenen – vilket också blir missvisande tamt med tanke på hur (hot om) självmord ofta används som vapen i verklighetens kärleksdramer. Susanna Reuter är aningens för mörk i rösten för Charlotte, men har ändå ett fint samspel med Clifford Lewis, som gör en stark entré med sin naturromantiska aria.

I min recension av fjolårets Madame Butterfly på Österbybruk noterade jag hur tufft det är med sommaropera, som kan vara regelrätta familjeföretag som med punkig ”do it yourself”-anamma kan sätta upp professionella föreställningar. Dirigenten och tillika den konstnärlige ledaren Niklas Tamm får med sina tretton musiker fram ett mycket tätt och differentierat orkesterspel. Ett under av precision och exakthet svarar konsertmästaren Sofia Kopulov för. Och hennes inställning smittar av sig på de övriga musikerna. Jag hoppas att Opera på Österbybruk kan få växa till sig till att bli en omistlig hållplats för sommaroperafararna, med fler föreställningar och fortsatt spännande repertoar.

Loretto Villalobos