Fantasio på Läckö slottsopera

Årets uppsättning av Jacques Offenbachs opéra comique Fantasio är den tjugosjunde operaproduktionen i Läckö slottsoperas regi. Den nya vd:n och konstnärliga ledaren Frida Engström har på ett imponerande sätt lyckats med konststycket att förhandla ner priset och få rättigheterna att spela detta bortglömda Offenbachverk. Autografpartituren har länge varit spridda och ofullständiga, en del i London, en del i New York och en del i arkivet hos en gren av familjen Offenbach, vars dörrar nyligen har öppnats. Genom musikologen och dirigenten Jean-Christophe Kecks försorg har de sammanställts.

Av tre existerande versioner har Läckö slottsopera till sin Skandinavienpremiär valt den så kallade “Parisversionen”, som hade urpremiär den 18 januari 1872 på Opéra-Comique i Paris. Den här versionen har på senare tid haft framgångar både på operascener och i konserthus. 

Fantasio är en opéra-comique i tre akter, som handlar om den ofrivillige hjälten Fantasio som förklädd till hovnarr hoppas kunna rädda sig själv, men som i stället blir den ende som kan rädda alla andra. Här blandas tragik och komik skickligt och genom narrens rätt att säga det självklara ekar librettot in i vår samtid.

På Läckö har regissören och koreografen Melker Sörensen och hans team lagt till en ramhandling, där ett teatersällskap spelar pjäsen med samma namn. Det är inte detta som imponerar mest utan personregin och inte minst den mycket höga musikaliska och vokala nivån. Jag har sett ett tjugotal uppsättningar på Läckös borggård och den här överträffar det mesta. Den här scenen har alltid varit en plantskola för unga svenska sångare och en del av dem har gjort stora karriärer, även internationellt. Läckö slottsopera tar sitt fulla ansvar när de engagerar unga begåvande sångare och ger dem välbehövliga erfarenheter.

Huvudpersonen Fantasio kan ses som symbolen för den goda människan som tror att världen kan förändras med hjälp av kärlek, öppenhet och ärlighet. Ja, att få älska den man vill, vara den man vill och leva hur man vill. 

Det är så Annie Fredriksson framställer sin Fantasio, som har tagit sig in på slottet förklädd till narr i annans gestalt och så är farskarusellen igång inför det stundande prinsessbröllopet. Fredriksson har en snygg och tät mezzo med en mycket fin timbre. Tillsammans med den glittrande koloratursopranen Clarice Granado, som gör prinsessan Elsbeth, visar de vägen i ett par duetter fram mot den mer mognare Offenbach och hans stora mästerverk Hoffmanns äventyr. Offenbach visar prov på en allvarligare ton än man är van vid. Men här finns också stora köravsnitt, roliga kupletter och inte minst omfattande finalensembler. 

Scenlösningen på borggården är den vanliga med orkestern under scenen och spelplatsen på dess tak, där entréer och sortier görs via trapporna på var sin sida om scenen. Det vore kanske omväxlande att försöka hitta en annan scenlösning. Så gjorde man till två Haydnoperor för 25 år sen. Anna Ardelius scenografi är närmast minimalistisk med stora bokstäver som ska få till namnet Fantasio och det lyckats till slut. Ardelius tidlösa kostymer kunde vara hämtade ur en varieté. 

För den mycket sångbara svenska översättningen svarar sångaren Tor Lind och tack vare textmaskinen kan alla uppleva texten ännu bättre. I det imponerande sångarlaget måste också Joa Helgeson som Sparck lyftas fram med sin stora och lite beslöjade baryton. Likaså barytonkollegan Sebastian Durán som Prinsen och hans lakej Marinoni i tenor Viktor Johanssons välljudande gestalt. 

Dirigenten Simon Kim Phipps är som vanligt en garant för den höga musikaliska nivån. Återigen fick han fram ett orkesterspel med stor precision, elegans och fin känsla för den Offenbachska satiren.

Redan nu ser jag fram mot nästa års sommarproduktion Fidelio. 

Sören Tranberg