Poppeas kröning i Vattnäs Konsertlada

Det är inte alltför ofta som Claudio Monteverdis operor ges på svenska scener. Stora Teatern i Göteborg svarade för Sverigepremiärerna på Poppeas kröning 1970 och Odysseus återkomst 1983. Drottningholmsteatern har i alla fall iscensatt Orfeo, Poppeas kröning och Odysseus återkomst. 1976 gav Kungliga Operan Poppeas kröning på Drottningholmsteatern och på Södra Teatern 1982 gav de samma verk i en ny uppsättning. Så det är väl tveksamt om den eller någon annan av Monteverdis operor når den kungliga scenen det närmaste decenniet, även om just gasklockans scen rimligen kan lämpa sig väl för just tidig opera.

Att Vattnäs tar sig an Poppeas kröning är bara att gratulera, både upphovsteamet och den lokala publiken. Med en fond som en antik palatsvägg, en kejsarstol och en långbänk samt enstaka rekvisita framförs Monteverdis sista opera, skriven 1642, året innan han dog. Operan hade premiär i Venedig i ett av de första operahusen, Teatro Santi Giovanni e Paolo, dit vem som helst, ja, borgare i huvudsak, kunde köpa sig en biljett. Odysseus återkomst hade också sin premiär i samma hus.

Vad som i dag knappast förvånar någon, men då måste ses som tämligen överraskande, var att personerna inte som i de tidigare operorna var hämtade ur de antika myterna. I stället var det historien som sattes i spel. Librettisten Giovanni Francesco Busenello fogade ihop sin operatext utifrån Tacitus Annaler (bok XIV om någon vill jämföra), Suetonius Kejsarbiografier (böckerna 61 och 62, om någon vill jämföra ytterligare) samt några andra källor (nå: Dio Cassius Romersk historia, den anonyma pjäsen Octavia).

Intressant är också att i denna historia finns det inte någon person som är helt igenom sympatisk, snarare är kan de placeras på en palett från otrevlig till pervers. Nero tvekar inte att förskjuta sin lagvigda Ottavia för att gifta sig med den trånande och maktkåta Poppea, och på vägen till altaret beordra Seneca att ta livet av sig. Ottavia i sin tur beställer ett mord på Poppea, och tvingar då den stackars Ottone, som älskar Poppea, att utföra det. Stackare förresten, när Poppea bad honom fara och flyga vänder han sig raskt till Drusilla, som blir överlycklig. I alla fall ända till att han ber om hennes kläder för att klä ut sig i vid genomförandet av mordet, vilket misslyckas och leder till att Drusilla blir anklagad.

Så där håller det på. Man vet föga om hur dåtidens publik reagerade, men tveklöst visste de hur det gick för Nero och Poppea efter giftermålet: han gjorde sig raskt av med henne efter att hon blivit med barn. Slutscenen i Vattnäs, där den vackra duetten mellan de båda gestaltas som två av varandra rätt ointresserade nygifta, ska rimligen eka det faktumet.

Gabriella Wetter Burmans kostymer är lätt antikiserande, samtidigt som sångarnas gestik och kroppsspråk (regi Anna Larsson) är moderna med enstaka ironier. Man sjunger på svenska (Larssons översättning), vilket fungerar förvånansvärt bra. Om inte annat håller den dramat nära publiken; textmaskin finns. Regin är noga med att ge liv åt varje scen, möjligen på bekostnad av de längre dramaturgiska linjerna. Att framhäva kvinnans lott vid några tillfällen må vara lite övertydligt, å andra sidan komplicerar det personerna, som när Ottavia i en tidig scen är en beklagansvärd, undanskuffad kvinna, men senare är hämndlysten och hänsynslös, som hade hon inspirerats av Medea. 

Musikaliskt är resultatet gott. Anna Larsson som Ottavia gör en mäktig insats, styrkan och känslan är ett. Göran Eliassons tenor ger Nero bra bett och Julia Lindgrens vässade sopran passar hennes Poppea som svärdet i fästet. Väl värda att notera är också Kristoffer Töyräs Seneca, Agnes Auers Drusilla och de tre gudinnorna Alva Olsson (Amor), Lovisa Huledal (Virtù, även pagen Valetto) och Karin Mobacke (Fortuna, även Damigella). Magnus Karlbergs countertenor som Ottone har dock en bit kvar innan rösten sitter stadigt.

De sex musikerna – alltså betydligt färre än brukligt – håller god klass, minnesvärda i framför allt de solistiska avsnitt, som när Tobias Westmans Arnalta (Poppeas amma) vyssjar Poppea till sömns endast ackompanjerad av den musikaliske ledaren John Martlings ärkeluta. Där uppstår en ren 1600-tals poesi: musiken gifter sig med texten och dröjer kvar betydligt längre än äktenskapet mellan Nero och Poppea håller.

Claes Wahlin