OFFENBACH: PARISERLIV
Gillet, Gens, Sargsyan, Buendia, Mauillon, Boutillier, Derhet.
Orchestre National du Capitole de Toulouse, Chœur de l’Opéra national du Capitole de Toulouse/Dumas
Bru Zane 1057 [2 CD]
OFFENBACH: LE VOYAGE DANS LA LUNE (RESAN TILL MÅNEN)
Polchi, Tehoval, Lécroart, Derhet, Brémard, Desplantes
Chœur et Orchestre National Montpellier Occitanie/Dumoussaud
Bru Zane 1048 [2 CD]
Distr: Naxos
Inför att Läckö slottsopera ska stå för Sverigepremiären på Jacques Offenbachs Fantasio i sommar kan det vara läge att tipsa om två andra nyutkomna Offenbachinspelningar. Det är det flitiga bolaget Bru Zane som står för båda, där den ena aldrig funnits på cd förut. Pariserliv (La vie Parisienne, 1866) hör däremot till hans mest spelade operetter och skrevs inför en av världsutställningarna i Paris. Det är hans första helaftonsoperett som utspelas i en samtida miljö och hela verket kan ses som en hyllning till industrialismen: i nästan varje musiknummer rullar det på som att musiken härmar fabrikshjul eller lokomotiv. Det drivs med olika nationaliteter och i rollistan förekommer bland andra ett svenskt baronpar och en brasilianare som får leverera en eldfängd visa.
Handlingen är rent nonsensartad då det inte handlar om någonting, utom att karaktärerna vill festa så mycket som möjligt och undvika sina plikter. I centrum står de två dandylika studenterna Gardefeu och Bobinet, handskmakerskan Gabrielle och kurtisanen Métella. Men det är i första hand ett ensemblestycke där kvintetterna och sextetterna avlöser varandra. I en av dem konstateras uppgivet att en av studenternas ”byxa har spruckit rakt där bak”, en annan beskriver i champagneångorna hur ”allt snurrar, snurrar”, varefter handskmakerskan levererar en fullfjädrad tyrolsk joddling i form av höga koloraturer.
Denna inspelning bygger på sceniska föreställningar från en produktion som hade sin premiär i Rouen 2021 med kör och orkester från operan i Toulouse. Man har velat gå tillbaka till Offenbachs urversion i fem akter och dirigenten Romain Dumas levererar en luftig tolkning mestadels i snabba tempi; det känns som en klart uppdaterad Offenbach av i dag.
Bland sångarna utmärker sig Anne-Catherine Gillet med eleganta koloraturer som Gabrielle, Artavazd Sargsyan som sätter alla höjdtoner i Gardefeus höga tenorparti och Véronique Gens som har fin stilkänsla som Métella. Men problemet är faktiskt att detta är en liveupptagning från sceniska föreställningar. Efterhand blir dialogerna så långa och man blir så trött på skrikiga, överspelande damer att man bara vill hoppa till nästa spår för att få höra musik igen. Och när Dumas ger ett slafsigt, snabbt tempo till Véronique Gens i Métellas sista kuplett som egentligen ska ha en sugande sensualism sitter i alla fall jag och längtar efter Michel Plassons studioinspelning från 1976. Den aktuella produktionen hade nog gjort sig bättre som dvd.
”Resan till månen är inte en traditionell operett; i stället använde upphovsmannen som några gånger tidigare genrebeteckningen ”Féeri i fyra akter”. Dessa stycken skrevs för en speciell teater som kunde åstadkomma ett enormt scenuppbåd i form av öppna scenbyten, specialeffekter och ett varierat gasljus.”
Då känns det mer intressant med nytillskottet Le Voyage dans la lune (Resan till månen). Detta är ett rätt sent verk av Offenbach, från 1875, och har hittills varit mest känt för att det undersköna temat i uvertyren som senare plockades till Dapertuttos spegelaria i Hoffmanns äventyr. (Offenbach var bra på det där med återanvändning: i Fantasio i sommar kommer vi att känna igen ytterligare två nummer från Hoffmann – studenternas dryckesvisa och trion med Antonias döda mamma.)
Resan till månen är inte en traditionell operett; i stället använde upphovsmannen som några gånger tidigare genrebeteckningen ”Féeri i fyra akter”. Dessa stycken skrevs för en speciell teater som kunde åstadkomma ett enormt scenuppbåd i form av öppna scenbyten, specialeffekter och ett varierat gasljus. Som titeln antyder, byggde librettisterna löst på Jules Vernes science fiction-liknande berättelser Från jorden till månen och Till jordens medelpunkt, vilka båda kommit ut ungefär tio år tidigare. Verne krävde ingen cred för detta trots att han inte varit inblandad i librettoarbetet; han och Offenbach var goda vänner och kompanjoner sedan tidigare.
Till skillnad från Haydns opera Livet på månen kommer här tre av huvudpersonerna till månen ”på riktigt”. Prins Caprice vill inte efterträda sin far, kung V’lan, utan drömmer om att få åka till månen. Med hjälp av ingenjören Microscope lyckas faktiskt dessa tre herrar att landa på månen i en raket i början av akt två. Väl där konstaterar de att på månen finns ingenting som heter kärlek. Men Caprice lyckas omvända befolkningen med hjälp av ett antal frestande äpplen som har fått följa med i raketen. Prinsessan Fantasia förälskar sig i Caprice, medan hennes far kung Cosmos straffar de tre jordinnevånarna genom att stänga in dem djupt nere i en vulkan. Men vulkanen exploderar till sist och när de kommer ut får de syn på den vackra jorden på himlen i ett underskönt ljus. De längtar naturligtvis genast hem. Ja, ni ser ju själva vilket sceniskt uppbåd det måste ha gjorts för att åstadkomma allt detta!
Musiken är relativt varierad för att vara Offenbach, och där finns också en del omfattande balettavsnitt. Dirigenten Pierre Dumoussaud lotsar elegant orkestern i Montpellier genom de olika numren med stor lyhördhet för sångarna. Prins Caprice är skriven som en byxroll och görs med stor klangskönhet av mezzon Violette Polchi. Hans prinsessa Fantasia på månen sjungs av Sheva Tehoval med flotta koloraturer. Som de båda kungarna, på jorden och på månen, bidrar Matthieu Lécroart och Thibaut Desplantes med avspänt absurd komik. En inspelning som absolut kan rekommenderas den som vill möta en annan sida av Offenbach.
Göran Gademan
