Frun har alltid varit ett stort fan av Tove Janssons böcker, inte minst de som handlar om Muminfamiljen. Nyligen utkom Emma Klingenbergs bok Detta är min målarsång som behandlar Tove Janssons förhållande till musiken, där melodierna löper som en röd tråd genom hennes liv och verk. Allt från Snusmumrikens munspel till de privata – och ekivoka – vuxenvisorna.
Tove Jansson var en musikalisk allätare, även om kärleken till jazz- och dansmusiken verkar ha varit starkast. Men hur var hennes förhållande till opera? Jo, det får man reda på i ett kapitel ”Opera i ren förskräckelse”. Janssons första stora operaupplevelse ägde rum i Florens 1939 när hon såg VerdisTrubaduren – ”Madonna mia som de sjöng”. Extra festivitas var det också då Italiens kung Victor Emanuel III satt i salongen.
Under en arbetsresa i Stockholm 1956 ser Tove Jansson en operabuffa på Drottningholms Slottsteater, Mozarts La finta semplice, och det blir en stor besvikelse. Så här beskrev hon det hela i ett brev: ”Den hette någonting som liknade fittidritti och var tidsenlig med folk som vek sig i stela vinklar och sjöng om något obegripligt i tre timmar.” Tydligen hjälpte det inte att bland andra Elisabeth Söderström medverkade.
I författarens mycket omfattande musiksamling var det magert med opera sånär som på Carmen, Enleveringen ur seraljen, Fidelio och landsmannens Aarre Merikantos Juha.
Ändå kom det sig att Tove Jansson själv skrev librettot till den första Muminoperan år 1974. Hon gjorde en synopsis baserad på boken Farlig midsommar och pjäsen Troll i kulisserna. Och nog har handlingen allt som en grand opéra ska innehålla: genom ett submaritimt vulkanutbrott går en flodvåg genom Mumindalen. Ett kraftigt åskväder jagar upp tusentals hattifnattar och skrämda träd söker skydd kring familjens hus. Vattnet stiger oavbrutet. Långt därifrån vandrar Snusmumriken, Mumintrollets vän, den evige vagabonden. Han letar efter en melodi och kan inte hitta den. Nu kom Frun att tänka på Franz Schrekers opera Der ferne Klang, där den unge tonsättaren Fritz beger sig ut i världen för att leta efter en klang i fjärran. Sammanträffandet med Muminoperan är nog bara en ren tillfällighet.
I andra akten blandas förvirringen med ökad intensitet. I salongen bor operafantomen uppe i en kristallkrona. Han är osynlig och blir fruktansvärt arg om någon sjunger falskt. Då förvandlar han scenen med trolleri. Det är bara en enda person som förstår operans idé: Misan, Filifjonkans hembiträde. Och det är också hon som slutligen blir den stora Primadonnan.
Muminoperan hade sin urpremiär på Finlands nationalopera, då belägen i Alexandersteatern vid Bulevarden. Uppsättningen fann inte nåd hos kritikerna, men barnen tog glatt emot den och den visades 15 000 personer.
Nu undrar Frun om Muminoperan har spelats i Sverige. Det kan hon inte erinra sig på rak arm. Det kanske vore på tiden?
