Recensioner

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Madame Butterfly på Göteborgsoperan

Ann-Kristin Jones och Ida Falk Winland. Foto: Lennart Sjöberg
Att den älskade operan Madame Butterfly blev ett fiasko vid uruppförandet på La Scala i Milano 1904 är svårt att förstå i dag. Giacomo Puccini tog mycket illa vid sig av reaktionerna – möjligen organiserade av hans motståndare – och omarbetade genast operan, som fick ny premiär i Brescia bara tre månader senare. Denna gång blev det succé, men Puccini gjorde ändå ytterligare en version för Paris, och det är denna som oftast spelas numera. På Göteborgsoperan har man valt att återgå till Bresciaversionen, där bland annat den sociala kritiken är starkare. Puccini hade varit i London och sett en...
PRENUMERERA!

Logga in eller bli prenumerant för att läsa hela artikeln!

Du som är prenumerant och har ett konto kan logga in med knappen. Om du vill starta en prenumeration kan du göra det nedan. Registrera dig här om du är prenumerant men inte har ett konto än.

Bli prenumerant för att läsa hela artikeln!

Ditt konto är inte kopplat till en aktiv prenumeration. Klicka här för att koppla ditt konto till din prenumeration, eller välj en prenumerationsform nedan om du inte är prenumerant.

Om du tror att någonting har gått fel, kontakta Flowy rörande din prenumeration på 08-799 62 07 eller tidskriftenopera@flowyinfo.se eller våra tekniker på hemsida@tidskriftenopera.se.

Papper

1 år

575:-

✓ 5 nummer på papper

✓ fullt uppdaterad digitalt

✓ full historik digitalt

Digitalt

1 månad

39:-

✓ inget på papper

✓ fullt uppdaterad digitalt

✓ full historik digitalt

 

Att den älskade operan Madame Butterfly blev ett fiasko vid uruppförandet på La Scala i Milano 1904 är svårt att förstå i dag. Giacomo Puccini tog mycket illa vid sig av reaktionerna – möjligen organiserade av hans motståndare – och omarbetade genast operan, som fick ny premiär i Brescia bara tre månader senare. Denna gång blev det succé, men Puccini gjorde ändå ytterligare en version för Paris, och det är denna som oftast spelas numera. På Göteborgsoperan har man valt att återgå till Bresciaversionen, där bland annat den sociala kritiken är starkare.

Puccini hade varit i London och sett en föreställning av David Belascos melodram Madame Butterfly. Trots att han inte kunde ett ord engelska blev Puccini djupt gripen av historien om den unga japanskan som gifter sig med en amerikansk löjtnant som senare överger henne. Tillsammans med librettisterna Luigi Illica och Giuseppe Giacosa började Puccini utarbeta ett libretto utifrån John Luther Longs roman som legat till grund för pjäsen. 

Göteborgoperans uppsättning i regi av Yoshi Oïda hade premiär 2016, och har nu haft nypremiär med ett nytt sångarlag i iscensättning av Annika Lindqvist.

Ann-Kristin Jones, Ida Falk Winland, Adam Frandsen och Daniel Ralphsson. Foto: Lennart Sjöberg

Scenografin av Tom Schenck är sparsmakad och effektfull. Genom en skimrande, transparent slöja ser vi den amerikanske marinofficeren Pinkertons hyrda hus i Nagasaki, med praktiskt flyttbara innerväggar, lika enkelt att förändra och dekonstruera som både hyres- och äktenskapskontrakt i detta exotiska land. Några växter och en bambufontän utgör trädgården. Enkla trappor, en gångbro och korrugerad plåt i fonden. När Cio-Cio-San, även kallad Butterfly, gör entré inför bröllopet med Pinkerton exploderar scenen i färger: blommor, parasoller och origami-fåglar fyller scenrummet tillsammans med kostymdesignern Thibault Vancraenenbrocks svepande kimonos och flortunna sjalar. Transparenta lyktor ackompanjerar bröllopsnatten. I andra akten har trädgården vissnat, oreda råder i hemmet.

Denna skimrande transparens ska visa sig bli ett genomgående tema för min upplevelse av föreställningen. 

Regissören Yoshi Oïda var tretton år vid andra världskrigets slut 1945, då Japan ockuperades av USA i de allierades namn. Under de följande sju åren leddes landet av ett amerikanskt militärkommando, och hans uppsättning av Madame Butterfly är inspirerad av barndomsminnen. Samtidigt menar han att hans uppgift är att låta musiken tala och ge tonsättarens vision liv, vilket märks tydligt i uppsättningen. Regin är, liksom scenografin, till för att levandegöra dramat för oss i publiken. Eller som regissören själv uttrycker det i programbladet: att sätta våra hjärtan i rörelse. Ett fint exempel på detta är när kören, under intermezzot (coro a bocca chiusa) som binder ihop akt II och III, sätter sig på golvet längst fram på scenen. Koristerna vakar i natten med Butterfly, som väntar på sin älskade Pinkerton, och vi i publiken blir inbjudna att vaka tillsammans med dem. Berörande och skimrande stämningsfullt.

”Slutscenens aria med den lille sonen har en sådan nerv och närvaro att jag upptäcker att jag sitter och håller andan.”

Skimmer och transparens finns också i rolldebuterande Ida Falk Winlands röst, som även kan bränna till på höjden. Hennes lyriska sopran gestaltar fint den unga och livfulla Cio-Cio-San, med bärighet i hela registret och en rondör som ger djup åt denna mastodontroll. Här framstår Butterfly som rättfram och målmedveten, inte enbart ungdomligt naiv, vilket gör hennes öde än mer tragiskt. Slutscenens aria med den lille sonen har en sådan nerv och närvaro att jag upptäcker att jag sitter och håller andan. När Butterfly slutligen tar sitt liv, med sin döde faders dolk, sipprar ljuset in i springorna i fonden – skimrande, transparent och hjärtskärande vackert.

Den manliga huvudrollen Pinkerton är något udda i en Pucciniopera, eftersom tenoren för ovanlighetens skull är skurken i dramat. I den här versionen blir Pinkerton dessutom en ännu större skitstövel än vanligt, som raljerar över Cio-Cio-Sans ägodelar, förolämpar hennes tjänstefolk och släktingar och ogenerat talar om sin blivande brud som ”docka”, ”ekorre” och ”leksak”. En ganska otacksam roll, som Adam Frandsen vokalt gestaltar väl, men det är endast i några få ögonblick – som när Pinkerton tröstar den av släkten förskjutna Cio-Cio-San – vi får ana att denna person har fler sidor är de självupptaget buffliga.

Det hade varit intressant att få se fler nyanser av Pinkerton, att han på något sätt förändras – om än tillfälligt – i mötet med Cio-Cio-San. Hon är ju uppenbarligen en person med stark utstrålning och integritet, och säger att hon från början inte kunde tänka sig ett äktenskap med en amerikan men blev uppriktigt förälskad när de möttes. Hon har faktiskt valt honom. Vad var det hon föll för?

Ryan Williams, Daniel Ralphsson och Luthando Qave. Foto: Lennart Sjöberg

Övriga roller är också välbesatta. Luthando Qave har en välklingande pondus som konsuln Sharpless. Ann-Kristin Jones sjunger med empati och trovärdighet Butterflys trofasta och klarsynta tjänarinna Suzuki. Daniel Ralphsson gör en riktig karaktärsroll som den överallt slingrande och fixande äktenskapsmäklaren Goro. Pinkertons amerikanska hustru Kate är en liten men betydelsefull roll, som i denna version får ett något större utrymme, och gestaltas fint av Natallia Salavei.

Även orkesterklangen blir under Tobias Ringborgs ledning transparent, med en lätthet i de långa linjerna i detta pärlband av vackra melodier, som kontrasterar effektfullt mot den döde faderns ledmotiv och de ödesmättade klanger som förebådar Butterflys öde. Att Ringborg har Puccini som husgud framgår tydligt i samspelet med sångarna, där han genom att anpassa tempi och nyanser lyfter fram var och en av solisterna på bästa sätt. Och att även regissör och scenograf i så hög grad tycks ha lyssnat på Puccini är välgörande.

Som regissören säger i programbladet: både historien och musiken i Madame Butterfly äger djupt mänskliga kvalitéer, som handlar om människans värdighet, mysterier och smärta. Därför är Puccinis opera inte bara vacker, utan högst angelägen för oss i dag. Kulturskillnader och kulturkrockar är ju också i vår tid brännande ämnen, inte minst i det politiska samtalet. Temat med västerländsk överhöghet, imperialism och exploatering är fortfarande aktuellt. Och alltför många västerländska män uppvisar fortfarande, gentemot kvinnor och barn från tillräckligt avlägsna länder, attityder och beteenden som i hög grad avviker från de på hemmaplan accepterade normerna om anständighet och respekt för människovärdet. 

Göteborgsoperan bjuder med Madame Butterfly på en skimrande vacker och gripande föreställning, med musik, regi och scenografi i full samklang, och dramat i centrum.

Jag lämnar operahuset uppfylld av en känsla av att ha varit med om något mycket speciellt.

Operakonst när den är som bäst.

Mia Rådström

Puccini: Madame Butterfly

Nypremiär 18 februari, besökt föreställning 29 februari 2025.

Dirigent: Tobias Ringborg

Regi, originaluppsättning: Yoshi Oïda

Iscensättning: Annika Lindqvist

Scenografi: Tom Schenk

Kostymdesign: Thibault Vancraenenbrock

Ljusdesign: Fabrice Kebour 

Ljusdesign, nyuppsättning: Tobias Hellström

Solister: Ida Falk Winland, Ann-Kristin Jones, Adam Frandsen, Luthando Qave, Daniel Ralphsson, Natallia Salavei.

www.opera.se

Madame Butterfly spelas t.o.m. 24 maj 2025. 

Denna produktion spelas

GöteborgsOperan

 

Madame Butterfly

Giacomo Puccini
Premiär: 18 jan 2025
26 apr
3 maj
6 maj
16 maj
18 maj
20 maj
22 maj
24 maj
Bildgalleri
Fler Recensioner från OPERA