Det är premiär på Mozarts Figaros bröllop på Kungliga Operan. Det är den nionde uppsättningen här sedan den första gången gavs för drygt tvåhundra år sedan och med den här premiären blir det den ettusen sextioförsta föreställningen.
Tanken bakom projektet är att visa handlingen i Pierre de Beaumarchais pjästrilogi, som Figaro-operorna bygger på, som en tredelad historia om kärleksförloppets olika stadier i Rossinis Barberaren i Sevilla förälskelsen, i Figaros bröllop den äktenskapliga söndringen och tristessen, och slutligen skilsmässan i Elena Langers Figaro Gets a Divorce, som får premiär nästa säsong.
Det är inte länge sedan Figaro stod på Operans scen, och det är lätt att falla in i gnäll om dominansen av standardklassiker i repertoaren. Behöver vi verkligen en ny uppsättning nu? Allt sådant eventuellt missmod glöms dock snabbt när Hovkapellet spelar upp uvertyren. Vi får en härligt bubblande Mozartfest, en naturlig, rättfram iscensättning som surfar lättsamt men ändå konsekvent på Mozarts oöverträffat tydliga musikdramaturgi.
Och den som driver detta är dirigenten Alan Gilbert med Hovkapellet som förmedlar det friskaste och mest tajta Mozartspel man kan tänka sig, utan extrema tempi och instrumentala klangkombinationer som nydanande läsning av Mozarts operapartitur numera ofta utsätts för.

Det är egentligen bara att slösa beröm över hela produktionsteamet. Linus Fellbom iscensätter en fars, fartfylld med roliga regidetaljer utan att förfalla till uttjatade komedischabloner. De gängse tolkningsmodeller som på olika sätt följt en utsliten klassikeropera som Figaros bröllop är nertonade. Här blir inte i första hand en föreställning om en dekadent adelsklass och dess försök att behålla sina privilegier, inte heller Figaros iscensatta spratt mot greven som ett första tecken på den kommande revolutionen, inte heller patriarkatets övergrepp mot kvinnan.
Det lilla huset i Julia Przedmojskas scenografi, den visuella symbolen för uppsättningens grundtanke står kvar sedan Barberaren men är betänkligt perforerat av öppningar och rollernas spring, sortier och entréer. Lena Lindgrens kostymer, överdådigt rika på associationer till commedia dell’ arte eller nutida film-och mediekultur, allt detta badande i Linus Fellboms ljus – de gröna draperiformationerna som utgör sista aktens parkscenerier är bara de värda ett operabesök.
”De gröna draperiformationerna som utgör sista aktens parkscenerier är bara de värda ett operabesök”
Handlingen kan reduceras till att dumma män luras av klipska kvinnor. Och att kvinnorna har övertaget hörs inte minst genom att Mozart slösat sin mest gudomliga musik just på dem. Sällan har väl Kungliga Operans salong glimmat och gnistrat av så ljuvliga sopranklanger som här. Johanna Wallroth som Susanna infriar helt den något hypade förhandsannonseringen om en blivande världsstjärna. Hon är, vokalt liksom sceniskt, glasklar som operans centralpunkt.
Camilla Tilling gör sina bägge arior till andlösa ögonblick av njutning. Samtidigt som produktionsteamet har dragit av henne den melankoliska offerkofta som ofta brukar bli grevinnans mest framträdande stämningsläge. Hon sitter som en överkänslig prinsessan på ärten på ett berg av madrasser med sin enorma rokokoperuk lite fånigt på sned, och när hon i slutet av operan ger greven sin förlåtelse är det med sorg och missnöje.

Till det överdådiga sopranglittret bidrar definitivt också Klara Lindegren, praktikant från Stockholms konstnärliga högskola, med mogen, fyllig och varm stämma – henne hör man gärna som grevinnan om några år. Som kontrast ljuder Bethany Horak-Hallett, som den alltid överkåta Cherubin, en mezzo med smekande mörkare schatteringar.
Men herrarna är inte sämre. Erik Rosenius är en underbart kvick och smidig Figaro i sin Harlekindräkt och låter oss höra en personligt färgad basbaryton passande både för rörligare intrigspel som för klangfullt ”Säg farväl lilla fjäril” -sjungande. Jens Persson Hertzman gör sitt livs roll som Greven. Löjeväckande och brutal med kraftfull baryton krumbuktar han sin långa lekamen omisskännligt inspirerad av Basil Fawlty, dessutom utrustad Schnurrbart à la kejsar Wilhelm.
Jag gläds åt att Miriam Treichls som en ovanligt varm och sympatisk Marcellina får sjunga den ofta strukna arian men varför Kristian Flor som Bartolo inte tillåts brista ut i sin härliga hämndaria förstår jag inte. Jonas Degerfeldt som Basilio och Johan Edholm som en underbart surgubbig Antonio kompletterar den fullfjädrade ensemblen.
Kristofer Ahlström skriver i en tänkvärd DN-artikel om konsten som nödvändig eskapism, som medel att återställa normaliteten i tider av tilltagande sönderfall av sådant som tidigare sågs som självklar anständighet. För första gången kan även Kungliga Operans publik på allvar känna påtaglig ångest inför detta. Figaros bröllop anses förebåda den franska revolutionen, revolten mot övermakten, början alltså på det som kom att bli ett demokratiskt styrelsesätt. Uppsättningen spelas sexton gånger fram till den 21 maj. Det finns alltså tillfälle att med eller utan ångest unna sig denna form av välgörande eskapism.
Erik Graune
Mozart: Figaros bröllop
Premiär 25 januari 2025.
Dirigent: Alan Gilbert
Regi och ljus: Linus Fellbom
Kostym och mask: Lena Lindgren
Koreografi: Joakim Stephenson
Dramaturg: Katarina Aronsson
Kormästare: Ines Kaun
Solister: Erik Rosenius, Johanna Wallroth, Jens Persson Hertzman, Camilla Tilling, Bethany Horak-Hallett, Miriam Treichl, Kristian Flor, Johan Edholm, Jonas Degerfeldt, Klara Lindegren, Hanna Wåhlin, Therese Badman Stenius.
www.operan.se
Figaros bröllop spelas t.o.m. 21 maj 2025.