Händels Orlando är den första av de tre av hans operor som hämtar handlingen från Ariostos en gång oerhört populära Orlando furioso – Den rasande Roland. Till skillnad från de andra två, Ariodante och Alcina, blev Orlando ingen succé när den efter premiären 1733 endast gavs elva gånger på The King’s Theatre i London. Intriger fanns. Ett rivaliserande operahus, Opera of Nobility, skulle snart ta över som the place to be och Senesino, kastraten som sjöng titelrollen i Orlando, var inte nöjd: alltför få da capo-arior och därför inte samma möjligheter att glänsa som han var van vid. Händel sparkade honom strax.
Men historien har återupprättat denna eleganta opera, vilket bär syn för sägen på Théâtre du Châtelet där Christophe Rousset och hans Les Talens Lyriques ger ett helgjutet framförande av operan. Orkesterklangen är tät och exakt, en ständig framåtrörelse ger de många lyriska partierna precision där balansen mellan solister och orkester upprätthålls utan att svikta.
Jeanne Desoubeaux dramatiserar med sin regi förhållandet mellan gammal konst och ny. Historien om riddaren Roland som inte kan välja mellan krig och kärlek och därför blir skvatt galen innan han med benäget bistånd från Zoroastre väljer den rätta vägen, blir här en gestaltning av hur historien (i dubbel bemärkelse) kan bli levande. En skolklass föses runt på ett konstmuseum bland oljemålningar och installationer. När de ska lämna museet gömmer sig några barn i en städkammare och när de efter stängningsdags smyger ut i lokalerna blir tavlorna levande. Orlando kliver ut ur sitt porträtt, liksom Angelica, Medoro och Dorinda.

Samtidigt som rollerna berättar historien dansar och gömmer sig de fyra barnen. De retas med de gamla perukstockarna som tycks ta alltför allvarligt på den knäppa historien om svartsjuka och kärlek. Det sceniska resultatet blir dynamiskt och underhållande, inte minst de fyra unga danseleverna – en så ung att frågan är om hon ens har börjat skolan – turnerar skickligt Rodolphe Fouillots lekfulla koreografi, som med tålamod låter historien vartefter lämna den dammiga handlingen och bli vital och närvarande i museet om natten. Ja, det visar sig givetvis att barnen somnat och allt var en dröm.
Titelrollsinnehavaren Katarina Bradić ger trots en smärre indisposition en snygg och karaktärsrik framställning med sin välmodulerade mezzosopran. Insatserna från de övriga är utmärkta, sopranen Siobhan Stagg har en tät och för rollen vässad Angelica och Giulia Semenzatos herdeflicka Dorinda lyser klart och skarpt med sin koloratursopran liksom Elizabeth DeShongs mezzosopran ger Medoro en uttrycksfull och elegant plats i ensemblen. Zoroastre görs av barytonen Riccardo Novaro som har en ljus och mild röst, passande nog för denna trollkarl som är på kärlekens sida.
Och som sagt, under Roussets ledning är detta en föreställning där alla skikt – röster, orkester, dans, regi och scenografi – med ett lekfullt allvar håller operakonsten vid liv, hur gammal den än är.

Det gamla påståendet att konsten har tagit över religionens roll som humanismens fanbärare är lätt att nicka instämmande i när man tar del av Peter Sellars operauppsättningar. Han ställer alltid andliga förtecken framför de humanistiska accenterna i sin regi. Samtidigt är han sällsynt skicklig i att behålla salongens uppmärksamhet, något som skapas genom att operakonstens olika delar både förstärker och kompletterar varandra.
Få uppsättningar stannar i minnet som Sellars. Jag har fortfarande starka minnen av, exempelvis, hans Mathis der Maler i London för snart trettio år sedan, eller hans uppsättning av John Adams El Niño i Paris några år senare. Den senare lät dansarna på scengolvet iscensätta Jesu födelse med rörelser hämtade från kristen ikonografi, samtidigt som en svartvit film från ett nutida spanskamerikansk fattigkvarter skildrade miraklet i samhällets skuggsida.
Samma slags kontraster mellan nutid och, ja, evighet, märks på Garnieroperan när han iscensätter Jean-Philippe Rameaus Castor och Pollux, dessutom den tidiga, sällan framförda versionen från 1737 med prologen (som Rameau senare strök; inte utan rätt anses versionen från 1754 vara bättre). En scen med säng, soffa, bord och stolar samt duschkabin och kokvrå är vad som under hela den nära tre och en halv timme långa föreställningen står på scenen. Det är inte ens designmöbler, snarare en billigt inredd studio i Paris utkant.

Solisterna bär enkla, vardagliga kläder. Med undantag av Mars uniform hjälper inte kostymerna till att identifiera rollfigurerna. Denna gråtrista vardag får en kontrastfull pendang i fondens gigantiska videoprojektioner (Alex MacInnis) där (efter några stadsbilder i skymningen) universums stjärnkonstellationer seglar förbi, lite som i Stanley Kubricks 2001 – A Space Odyssey. Det är stillsamt vackert och storslaget. Mellan dessa ytterligheter – universums oändlighet och människans ändlighet – finns Cal Hunts koreografi. Liksom i hans koreografi till Rameaus Les Indes galantes på Bastiljoperan 2019 används gatudansen – flexing, moonwalk, waacking med mera – för att illustrera olika dramatiska moment. Det är effektivt och vitalt, om än kanske en smula upprepande mot slutet.
Historien om de båda bröderna som blir förälskade i samma kvinna, Télaïre, där Castor dör i första aktens första scen och Pollux, för att försöka förtjäna den oändligt sorgsna Télaïres kärlek, är beredd att ge sig ner till dödsriket för att likt Orfeus hämta sin älskade bror, får en djupare klang genom prologen. I den ställs kriget mot konsten, där den senare är mer eller mindre synonym med kärleken (det är väl också därför Sellars har valt denna tidiga version). Efter diverse förhandlingar beger sig Pollux mot underjorden: priset är att han ska ta sin broders plats. Men i denna iscensättning handlar det snarast om en inre underjord, vi befinner oss hela tiden i det trist inredda rummet.
Nåväl, till slut är alla nöjda, om inte lyckliga, och Castor och Pollux slutar som de klart lysande stjärnorna i stjärnbilden Tvillingarna. Men utan att redogöra för det konstnärliga teamets olika stjärnbilder (som någon lustigkurre till recensent i en fransk tidning gjorde) har denna uppsättning förärats en lyckosam konstellation.
Teodor Currentzis leder sin orkester och kör Utopia med dramatisk spännvidd. Han kan byta tempi efter stämning, låta de lyriska passagerna framträda i alla detaljer med generöst utnyttjande av generalpauser, medan de mer dramatiska avsnitten får nerv och tempo i forte.

Det är en stjärnensemble som med utsökta röster trollbinder genom hela operan. Tenoren Laurence Kilsby som Amor i prologen har en röst så mjuk och retoriskt övertygande att han knappt behöver spänna bågen för att få Mars (Nicholas Newton) att avstå krigandet. Avtryck sätter även småroller som Natalia Smirnovas Venus och Claire Antoines Minerva.
Reinoud Van Mechelen, erfaren barocksångare, ger Castor en mjuk, lödig och bärkraftig stämma. Hans bror Pollux sjungs med kraft och en klangtäthet som tycks ansträngningslös av Marc Mauillon (lika erfaren i facket). Ännu en med stor barockerfarenhet, Stéphanie d’Oustrac, ger Phébé styrka och ett slags förtvivlad värme i en röst som är bland de främsta bland barockens alla goda mezzosopraner.
Det verkliga stjärnskottet är Jeanine de Bique som Télaïre. Hon har en röst som i pianissimo bär långt ut i salongen, och när väl sorgen äntligen bedarrar i sista akten och hon kan sjunga ut är det så guldet lossnar från salongens tak och väggar av den övertonsrika sopranstämman. Det är en karismatisk röst som laddar varje stavelse.
Oftast, men inte alltid, iscensätts den franska barockoperan som ren underhållning med öron- och ögonfägnad. Men i denna högoktaniga uppsättning har Peter Sellars lyckas i sin ständiga strävan att minska avståndet mellan verkets tillkomst och dess bäring på nuet, utan att därför göra minsta avkall på musikalisk eller scenisk halt.
Claes Wahlin
Händel: Orlando
Premiär 23 januari 2025.
Dirigent: Christophe Rousset
Regi: Jeanne Desoubeaux
Scenografi: Alex Costantino
Kostymdesigner: Cécile Trémolières
Ljusdesign: Thomas Couc
Koreografi: Rodolphe Fouillot
Solister: Katarina Bradić, Siobhan Stagg, Elizabeth DeShong, Giulia Semenzato, Riccardo Novaro.
www.chatelet.com
Orlando spelas t.o.m. 2 februari 2025.
Rameau: Castor och Pollux
Premiär 20 januari, besökt föreställning 25 januari 2025.
Dirigent: Teodor Currentzis
Regi: Peter Sellars
Koreografi: Cal Hunt
Scenografi: Joelle Aoun
Video: Alex MacInnis
Kostym: Camille Assaf
Ljus: James F. Ingalls
Solister: Jeanine De Bique, Stéphanie d’Oustrac, Reinoud Van Melchelen, Marc Mauillon, Nicholas Newton, Laurence Kilsby, Claire Antoine, Natalia Smirnova
www.operadeparis.fr
Castor och Pollux spelas t.o.m. 23 februari 2025.