Così fan tutte på Malmö Opera

När man öppnar programhäftet till Malmöoperans nya uppsättning av Mozarts Così fan tutte blir man litet orolig. Operachefen Christina Hörnell inleder med att hälsa publiken med ett ”Välkommen till farsen”. Det speciella med Così fan tutte är annars att det inte är en fars. Lorenzo Da Ponte lade visserligen in nog så dråpliga förvecklingar och bisarra detaljer i handlingen, men dem ignorerade Mozart och gick i stället rakt på den psykologiskt mest komplexa och ambivalenta aspekten av varje situation, som han gav en unikt subtil musikalisk dräkt. En fars surfar runt på ytan, medan Mozart hela tiden befinner sig så mycket djupare ner. Mozart tar hela tiden sina gestalter på allvar på ett sätt som inte hör hemma i en fars.

Vänder man på bladet i programmet finner man också till sin lättnad att regissören Katrine Wiedemann säger sig ta Così fan tutte på fullt allvar. Gott så alltså, men idén att placera handlingen i ett modernt Ikea-varuhus visar sig kanske inte så bärig. Inte heller idén att de unga männen blir både oigenkännliga och mer attraktiva och spännande genom att ”klä ner” sig till tiggare och gatumusikanter som kontrast till sina Ikea-shoppande riktiga egon.

Maja Ravns scenografi består framför allt av stora fondtäckande fotomontage av olika moderna eller någon gång abstrakta miljöer. Inte minst övergångarna mellan scenerna blir snabba och snygga. Handlingen placeras mycket resolut i en genomkommersialiserad nutid. Men regissören vågar eller förmår inte riktigt gå vidare och fråga sig om detta också innebär att själva kärleken är lika kommersialiserad. En sådan fråga ställde Peter Konwitschny i en uppsättning på Komische Oper i Berlin. Det gav jobbigt utmanande aspekter på partnerbytet i Così fan tutte, men Wiedemanns Ikea-vinkling rinner ut i sanden och leder ingenstans.

Även om Così fan tutte inte bör spelas som fars, så finns här gott om plats för humor. För en komedi är det ju ändå frågan om. Men det är litet trögt med den sceniska spiritualiteten. Vid premiären lossnar det dock litet i andra akten efter en rätt krampaktig första akt. Detta kan åtminstone delvis ha berott på att Caspar Singh, Ferrando, blivit indisponerad och endast kunde agera och inte sjunga. Brådstörtat hade man fått inkalla den norske tenoren Eirik Grꬾtvedt, som gjorde samma roll vid uppsättningens första premiär i Oslo. Han sjöng ‒ och det alldeles utmärkt – från sidan av scenen till Singhs stumma agerande en bit därifrån. Sådant händer ibland och fungerar ju som nödlösning men bidrar inte direkt till ensemblekänslans stärkande.

Uppsättningens musikaliska styrka hamnar på kvinnosidan. Matilda Sterby imponerade stort förra hösten på Malmöscenen med sin första Donna Anna. Nu gör hon Fiordiligi, och det är bara att konstatera att hennes sopran blir allt rikare. För de flesta sopraner är den stora svårigheten med Fiordiligis parti det stora omfånget. Lyskraftiga höjdtoner växlar snabbt med långa toner nere i bröstregistret i båda de stora ariorna ”Come scoglio” och ”Per pietà”. Sådant har Matilda Sterby inga problem med. Det lyser om hennes sopran både på höjden och i djupet, och i dessa två stora arior – som verkligen sticker ut i denna opera – förmår hon ge en underbar och musikaliskt solid relief åt den emotionellt så tvehågsna Fiordiligi.

Systern Dorabella är mer sorglös till sin karaktär, och Mozart ger inte henne samma chans till musikalisk och psykologisk fördjupning som hennes syster, men hon är underbart charmfull. Det fångar Annie Fredriksson med fin humor och en varm mezzo som väl matchar Matilda Sterbys sopran. Elinor Fryklunds Despina är mer av rejäl städerska med sunt förnuft än en elegant ekivok kammarjungfru.

David Risberg med sin ljusa, behagliga baryton är en gossaktig Guglielmo, medan engelske Darren Jeffery är en rätt blek Don Alfonso. Det går att göra betydligt mer av den rollen.

Magnus Fryklund leder Malmö operaorkester, och främst av allt verkar han bemöda sig om att aldrig täcka sångarna. Det lyckas han med till fullo, men det betyder samtidigt att han lägger sig nästan platt på närmast pianissimonivå. Orkesterns utsagor blir så diskreta att de knappt hörs. Även om allt utförs väl kunde han gott ha låtit orkestern agera mer som en jämbördig dialogpartner. Fryklunds egna klaverspel i recitativen har en del klara poänger, som också kunde ha lyfts fram mer.

Lennart Bromander