Vestalen på Opéra Bastille, Paris

Om man hade hoppats på att den Spontiniboom som kom för ett par år sedan – då vi kunde se tre av Gaspare Spontinis operor på scener i Erfurt, Wien, Florens och Stockholm – skulle kulminera med hans 250-årsjubileum i år blir man lite besviken. Jag kan endast notera två uppföranden av Spontini och då hans mest kända, hans mästerverk Vestalen. På den franska nationalscenen i Paris, där operan uruppfördes 1807, har man dock tagit sitt ansvar och presenterade i juni och juli en stor påkostad uppsättning av Vestalen.  

Handlingen i korthet (se också OPERA nr 2/2023): Vid festligheterna med anledning av fältherren Licinius hemkomst efter ett segerrikt krig blir vestalen Julia utvald att utföra hyllningsceremonierna till hans ära. Därtill att påföljande natt vakta gudinnan Vestas heliga eld. När hon har ett nattligt kärleksmöte med Licinius, som är hennes forne älskare, slocknar Vestas heliga eld, vilket leder till att hon döms till att bli levande begravd.   

Det är en grym och illusionslös tragedi som regissören Lydia Steier iscensätter på Bastiljoperan. Här finns ingen plats för den upphöjda marmorsvala klassicism som Spontini-operan hade som estetisk och ideologisk mylla. Här är det snarare som om dramat utspelas i skuggan av den stora mekanismen, det namn som Jan Kott myntade för att beskriva Shakespeares pessimistiska världssyn. Här finns ingen gudomlig nåd eller försoning. Vestakulten är ett villigt instrument i pakt med en brutal förtryckarstat ledd av översteprästen Pontifex Maximus. 

Scenografi och kostym, av Étienne Pluss respektive Katharina Schlipf, som rör sig mellan romersk antik, Spontinis samtida empirestil och nutid, är verkningsfull. Den är brutal men samtidigt enhetlig och, ja, mycket snygg med tydliga men inte övertydliga tidsmarkörer. Se bara vestalernas huvudbonader med förebilder i tv-serien The Handmaid’s Tail efter Margaret Atwoods roman eller när Julia krönts med en enorm gyllengul margaretafläta, snarlik den som hennes namne Julia Tymosjenko brukade bära.  

I Paris är Elza van den Heever en förtryckt och totalmobbad vestal, framför allt av den sadistiska övervestalen. Den högspända intensiteten i Spontinis oändliga sånglinjer har en uttryckskraft vars motsvarighet vi först finner i den sena 1800-talsoperan. Elza van den Heever har täckning för hela känslospektrat i detta veritabla röstmördarparti. Från Wienuppsättningen av Vestalen kommer även den amerikanske tenoren Michael Spyres, en sann gåva till fransk 1800-talsopera. Han har fördjupat sin tolkning och sin känsla för sångstilen i den tidiga franska 1800-talsoperan och står för de vokala höjdpunkterna. 

Eve-Maud Hubeaux gestaltar övervestalen som här i Paris har en egen självständig utveckling, från lismande instrument för den romerska förtryckarmakten till insikt och hopplös protest. Jean Teitgen gör en imposant men röstmässigt blek Pontifex Maximus. Underofficeren Cinna, utmärkt sjungen av Julien Behr, stiger till överbefälhavare efter den avsatte vännen Licinius. I slutet ser vi övervestalen tillsammans med Julia och Licinius hänga i liksäckar på Roms stadsmur.  

Bertrand de Billy håller samman kommandot över orkestern, som aldrig förlorar i intensitet när han manar på Spontinis obevekliga aldrig slappande orkestermotor. Vilket inte utesluter ett utsökt instrumentalt detaljarbete. Det är en brutal men i bästa mening dagsaktuell uppsättning man upplever på Bastiljoperan, som ska ha all heder av sitt mörka men magnifika Spontinifirande. 

Erik Graune