Tags

Related Posts

Share This

Vad innebär arbetet som Operadramaturg

Marie Kvarnström intervjuar Sveriges tre fasta operadramaturger: Katarina Aronsson, Göran Gademan och Stefan Johansson.

VAD INNEBÄR ARBETET SOM OPERADRAMATURG?

Stefan JohanssonStefan Johansson: Den frågan fick jag när jag började på Kungliga Operan 1997 som Sveriges förste operadramaturg. Jag ger samma svar i dag: det handlar om att vara repertoarrådgivare till operachefen, bollplank för regissörerna, att arbeta med dramaturgi i beställningsverk gentemot tonsättare och librettister och att bedriva folkbildningsarbete inåt och utåt.

Katarina Aronsson: Som operadramaturg jobbar man med framtid, samtid och dåtid. Vi måste blicka framåt och beställa nytt, möta tonsättare och dramatiker som vill skriva nya operor. Samtidsperspektivet finns främst i repertoararbetet. Vad berättar klassikerna för oss i dag, varför ska vi spela dem? Kungliga Operan har också en lång tradition och historia att förvalta, som dramaturg ska man ta fram och föreslå äldre, okänd repertoar som inte spelas i dag. Mycket i arbetet kretsar kring fördjupning och bredd. Att nå ny publik och väcka intresse för konstformen opera, till exempel genom populära utomhuskonserter. Fördjupning sker genom samtal, introduktioner och programartiklar. Jag tänker också på perspektiv, att placera operakonsten i ett större samhällsperspektiv. Vi har hela tiden perspektivet utåt och söker samarbete med andra. I vår kommer till exempel Dramaten till Kungliga Operan och ger en Desdemona-monolog i samband med premiären på vår nya uppsättning av Otello.

Göran Gademan: När jag började som dramaturg på Göteborgsoperan 2006 var Stefan den ende operadramaturgen i Sverige, och vår dåvarande operachef, Lise-Lotte Axelsson, hade sneglat mycket på hur hans tjänst var upplagd. Första punkten i min arbetsbeskrivning är konstnärlig rådgivare åt operachefen. Senare har jag fått en utökad tjänst som casting coordinator. Stephen Langridge, som är vår konstnärlige ledare för opera och drama, är engelsman och kände inte till alla svenska sångare när han började. Han vill ha stöd i arbetet med att organisera rollbesättningar, så jag jobbar också mycket med det numera. Men han har alltid sista ordet i castingen.

KA: Texten är förstås ett av våra viktigaste ansvarsområden. Dramaturgerna är den dramatiska textens fanbärare i ett operahus, på många nivåer. Översättningar och textmaskinen hör hit. Att hitta bra översättare som förstår uppsättningens koncept. Anpassningen till det sceniska är ofta ett petigt arbete där små detaljer blir viktiga, till exempel tajming – en textskylt måste komma på rätt ställe eller delas upp för att poängen i en komedi ska gå fram.

GG: Ja, det arbetet är jätteviktigt, det är ju länken till publiken. Man måste alltid gå igenom texten noggrant. Det är inte säkert den stämmer med det som händer på scenen. ”Varför sitter du där?” kan frågan vara till en sångare som står upp, eller ”Sätt ner strykjärnet” ber man någon som håller i en plast sked. Då får man anpassa texten lite försiktigt. Jag gör en hel del översättningar till textmaskinen själv, det är ett roligt arbete.

SJ: En central del som hör till folkbildningsarbetet är samtalen inför föreställningarna. Det började bl.a. med seminarier tillsammans med Tidskriften OPERA och OperaVännerna. Från 2003 anses operakvartarna som en självklar del av föreställningarna. Men i arbetet med att göra operan tillgänglig är det viktigt att man som dramaturg håller fanan högt och står för att det är verken och föreställningarna som är huvudsaken.

KA: Nu har vi förutom operakvartar och premiärsamtal ytterligare fördjupande samtal i samband med våra premiärer där författare, forskare och andra bjuds in. Vi måste ha en dialog med många intressenter och fördjupningen är viktig för att ge perspektiv. Vi kan fånga upp allmänmänskliga frågor i samtalen för att lyfta fram kopplingen till vår tid. När vi gav Stiffelio förra året kom till exempel Caroline Krook och Helle Klein och talade om förlåtelse.

GG: Vi brukar ju alla tre hålla i samtal ungefär tio dagar före premiären för en nyuppsättning, då vi samlar teamet och några sångare. Jag brukar bjuda in någon extern gäst med någon specialkunskap för det aktuella verket. Det har varit allt från en familjeterapeut eller språkforskare till en historiker eller en supernanny, känd från tv. Vi ska ge dubbeln Riddar Blåskäggs borg/ Erwartung i vår, och det är inga lätta saker. Som hjälp till publiken kommer vi i introduktionen till varje föreställning ha en psykologistudent och en operahögskolestudent som får ställa frågor till varandra.

Läs hela artikeln i OPERA 1/2015