Tags

Related Posts

Share This

Teatern som tog revansch

o-JOAN-MATABOSCH-facebook
”Mitt uppdrag är att öppna Madridbornas sinnen”, säger den konstnärlige ledaren Joan Matabosch på Madridoperan

Teatro Real är det spanska operahuset som tog revansch efter 40 år i träda. OPERAs Louise Fauvelle har åkt upp och ner mellan de 22 våningsplanen, som inbegriper allt från perukmakeri och solistloger till ljudstudior och massiva hissanordningar. Hon fick även en intervju med den nye konstnärlige ledaren Joan Matabosch.

”Det är en ljum höstkväll i Spaniens huvudstad Madrid. Mitt emot det kungliga palatset och stilfulla Plaza de Oriente ståtar en relativt nedtonad stenbyggnad från 1800-talet. Vid en av ingångarna köar väldoftande herrar och damer – majoriteten i övre medelåldern och de allra flesta uppklädda i färggranna dräkter eller välpressade kostymer. Platsen är operahuset Teatro Real. Denna oktoberafton är det premiär för Gaetano Donizettis Regementets dotter. Inne i salongen, som ger plats åt 1750 personer, råder ett svagt mummel och några av besökarna viftar förstrött med programmet för att svalka sig mot värmen som har smugit sig in med folkhopen. Snart går ridån upp och Donizettis opéra comique sätter igång. Under de två akterna är det den mexikanske tenoren Javier Camarena som får en klar majoritet av publikens applåder och bravorop.

Dagen efter har jag stämt träff med en av Teatro Reals veteraner bakom kulisserna: Graça Ramos. Hon jobbar på kommunikationsavdelningen och är en av få som har arbetat i huset sedan nyinvigningen 1997. Med energiska steg bjuder hon på en rundvandring i Teatro Reals vidsträckta innandöme, som sprider ut sig på 22 våningar – 14 över scenen, åtta under. – Utsidan är så ful och byggnaden ser inte alls särskilt stor ut. En person som bara går förbi på gatan kan inte föreställa sig att det finns en hel värld på insidan, säger hon när vi vid lunchtid möts upp i personalentrén.

Fasaden är i princip det enda som finns kvar av originalteatern, som stod klar i november 1850 och invigdes med Donizettis La favorita. År 1925 stängdes operan på grund av att sprickor hade dykt upp i bärande väggar och byggnaden riskerade att rasa samman. Ett renoveringsarbete påbörjades men avbröts av inbördeskriget på 30-talet, då huset kom att användas som ammunitionslager. Efter att ha varit stängd under 40 år öppnade Teatro Real 1966, då som konsertlokal. Några år senare bestämde dock general Franco att Madrid behövde ett riktigt operahus som kunde mäta sig med de bästa i världen. Men för det krävdes en omfattande ombyggnad av teatern och det skulle dröja ända till 1991 innan arbetet satte igång. Teatro Real var med om en total inre förvandling som både drog ut på tiden och överskred sin budget. En av utmaningarna var tunnelbanan, som gick under teatern och orsakade skakningar. Den drog man helt sonika om. Andra förändringar var installationen av luftkonditionering och ett avancerat hissystem för transporter av dekor och rekvisita. Efter sex år, 1997, stod allt klart för invigning.

– I dag är vi ett av de teknologiskt mest avancerade operahusen i världen, säger Graça Ramos.

Den nya Teatro Real är byggd för att vara så praktisk som möjligt – för dem som verkar både framför och bakom ridån. Fyra av våningsplanen är omklädningsrum och solisterna har sina loger i direkt anslutning till scenen för att de ska ha kort väg att gå och för att underlätta mottagandet av alla beundrare efter föreställningarna. På våning fem finns syateljé, provningsrum och skorum. Ovanför, med utsikt över Madrids hustak, ligger repetitionsrummen. När vi tittar in i ett av dem står den polske tenoren Piotr Beczała vid ett piano och Graça Ramos stänger försiktigt dörren igen efter att ha hejat lite snabbt. Vi tar hissen längst ner under jord till de vidsträckta utrymmen som används för förvaring och verkstäder. Under scenen ges även plats för de 18 flyttbara plattformar som används för att transportera rekvisita och skifta dekor under scener och mellan akter.

– Plattformarna rör sig under själva föreställningarna, men maskineriet är helt tyst – publiken märker ingenting. Och vi har aldrig varit tvungna att avbryta en opera på grund av tekniska problem, säger Graça Ramos.

Läs hela artikeln i OPERA 1/2015