Tags

Related Posts

Share This

Sista ordet – Har vi råd att slösa?

Operakonsten har en stark utvecklingspotential då den är konstnärligt komplex, musikaliskt och visuellt. Utveckling och förnyelse sker genom nyskriven och klassisk musikdramatik och hur denna gestaltas sceniskt. Tyvärr motverkas detta ofta av arkitektoniska principer som utformades under 17- och 1800-talet. Klassiska och nyskrivna verk framförs till stor del ännu i teaterhus med tittskåpsscen, orkesterdike och auditorier med rader och loger.

Det anmärk1311 Stockholmsoperanningsvärda är att denna konvention fortfarande finns kvar i de nybyggda operahusen! Köpenhamn och Oslo är exempel på anslående och nyskapande exteriör arkitektur, men interiörerna visar på samma klassindelande auditorier åtskilda från scenen av ett stort orkesterdike. ”Ett bevis på de traditionella operahusens förträfflighet”, har jag hört en del konstatera. Jag tycker snarare att det är ett bevis på en utveckling styrd av konservativa värderingar.

I Stockholm vill politikerna gå ytterligare ett steg mot att prioritera traditionen före konstnärlig förnyelse. Man satsar två miljarder på en om- och tillbyggnad av Kungliga Operan framför alternativet att bygga ett nytt hus. Det tyder på svag tilltro till operakonstens framtid och dessutom på okunskap om hur man skapar rimliga driftskostnader i ett operahus.

Nytt scenmaskineri kan visserligen göra Operans scen tekniskt modern, men utbyggnadsmöjligheterna för att få sidoscener är starkt begränsade på grund av bärande väggar och omgivande bebyggelse. Och den befintliga ornamenterade salongen och prosceniet möjliggör också endast marginella förändringar.Två miljarder ser imponerande ut på papperet, men det är svårt att tro att det kommer att räcka till allt som står på önskelistan. Ingrepp i k- märkta byggnader slutar ofta på en långt högre slutnota än beräknat.

Ekonomiskt gränsar det till slöseri. Konstnärligt innebär det att nutida och framtida kompositörer, librettister, sångare, dirigenter, regissörer och scenografer de närmaste decennierna styrs av en anpassning till 1800-talets teaterestetik. Det innebär också fortsatt begränsad tillgänglighet och små möjligheter att skapa nya och alternativa kontaktytor mellan artister och publik.

1800-talets teatrar är konstruerade för sceniska koncept som bygger på illusion – nog så fascinerande och fantasieggande – men vår tids scenspråk har utvecklat nya uttryck med influenser från parallella medier. Detta höjer självklart publikens

Det tål också att påminnas om att man för tjugo år sedan byggde ett stort, perfekt fungerande operahus i Göteborg för 558 miljoner kronor, där själva verksamhetens funktioner prioriterades framför exteriöra arkitektoniska excesser. Relationen mellan salong och scen kännetecknas av öppenhet och flexibilitet.

Lars-Åke ThessmanStockholm behöver ett nytt innovativt operahus och landet behöver en modern nationalscen för opera och dans. En scen som för en växande publik erbjuder maximal tillgänglighet digitalt och analogt. Så vad föranleder denna beröringsskräck från politiker och opinionsbildare? Med all säkerhet det enkla skälet att i vårt kulturpolitiska landskap så rymmer fortfarande orden ”opera” och ”Nytt operahus” adjektiv som dyrt, smalt, exklusivt. Fenomenet påminner starkt om den antioperadebatt som föregick operabygget i Göteborg på 70-talet. Sedan dess har Göteborgsoperan under tjugo år blivit en framgångssaga konstnärligt och publikt. Jag vill påstå att det nya huset har stor delaktighet i det.

En konstarts legitimitet kan aldrig motiveras i ekonomi eller mängdlära, bara i dess förmåga att beröra och drabba den som tar del av den.

Lars-Åke Thessman
Scenograf