Tags

Related Posts

Share This

Sista ordet

maria-forsström-682x1024”Lydia brukade bada ensam.” Lampan bakom min fåtölj är tänd och ett glas upphällt. För vilken gång i ordningen jag slår upp Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och läser den inledande meningen, vet jag inte. Denna smärtsamt vackra Stockholms- skildring anno 1907–1912 griper mig ständigt lika djupt. Arvid Stjärnbloms vekhet och älskarinnan Lydias obeständighet är lika frustrerande som deras kärlekshistoria är blossande. ”Mig får du älska på hedniskt vis!” Vem författaren själv var, har jag tidigare inte intresserat mig för. Hans verk däremot: Martin Bircks ungdom, Doktor Glas.

Förra året släpptes nyheten att Söderberg, med hjälp av mäktiga vänner, fick sin hustru Märta Söderberg inspärrad på mentalsjukhus och omyndigförklarad. Själv hade han redan börjat leva dubbelliv med Maria von Platen, förebild till Lydia. Hustrun lever instängd på olika inrättningar fram till sin död 1932, utan psykiat- risk diagnos. Ett skräckscenario. Författaren var fri att fortsätta uttrycka sitt sublima konstnärskap, medan hans makas förtvivlade brev inifrån sitt fängelse tas som intäkt för hennes hysteri.

Jag fortsätter dock att ta del av Arvid Stjärnbloms våndor och följer honom på hans vandringar över Johannes kyrkogård i Stockholmsnatten, blickande upp mot Lydias fönster. Benjamin Brittens operor Billy Budd och Peter Grimes handlar om utsatthet och utanförskap. Vi grips av Brittens medkänsla med sina huvudpersoner. Hans tonsättarproduktion är imponerande. Själv glömmer jag aldrig en turné jag delade med Malena Ernman. Vi skulle bägge sjunga Brittens kantat Phaedra och Luciano Berios Folk Songs med Mahler Chamber Orchestra. Phaedra slits sönder av otillåten lust.

Britten tecknar hennes psyke med smärtsam klarhet. Hon intar min kropp, får min röst. Vi dör på slutet, i en extatiskt instrumenterad klangbädd. Att Britten dessutom hade ett stort intresse för mycket unga pojkar, trots sin relation till Peter Pears, är dock en mindre trevlig bakgrundsinformation. Även om det inte förminskar honom som tonsättare, vore det önskvärt att han hade haft en sundare sexua- litet? Operahusen kommer ändå att fortsätta sätta upp hans verk. Bör vi problematisera Brittens verk på scen utifrån hans böjelser?

Lägga in essäer i programhäftena?

Judeförakt och rasism var allmänna förhållningssätt i det gamla Europa. I Musorgskijs Tavlor på en utställning porträtteras två judar. Västerlandets blick på t.ex. Orienten ger oss dock fantastiska verk som Molières Borgaren som adelsman, Ravels Schéhérazade och Massenets Thaïs. Genom Richard Strauss Rosenkavaljeren trippar en svart page och i vilket äldre uppslagsverk som helst läser vi roande skildringar av olika folkslag. Priset går till Nordisk Familjebok, uggleupplagan från åren 1904–1926: ”Paddy, som irländaren kallas, (…) är lättretlig och böjd för våldsamheter. Å andra sidan fördrager han nöd och brist och är nöjd, om han blott har potatis.”

Hur såg månne Folkoperan på tonsättaren Carl Orffs starka koppling till nazistregimen? Hans fantastiska Carmina Burana från 1937 fick häromåret beledsaga kvinnors berättelser i den mycket uppskattade uppsättningen Soundtracket till mitt liv. Orff – till skillnad från Wagner – var sannerligen ingen förnyare av operakonsten. Verket, som var signaturmelodi i nazikretsar hyllades av nazitidningen Völkischer Beobachter som ”rent, stormigt och disciplinerat, som vår tid behöver”.

Om vi enbart skulle framföra verk av upphovsmän utan vare sig obehagliga privatliv, dolda sidor eller besvärande åsikter, skulle det eka tomt på scenerna. Är sanningskommissioner nästa steg? Nagelfarande av artister i en gången tid? Ingen kommer att gå fri, vare sig Wagner, Birgit, Callas eller Cosby. Inte vi själva heller. Slog inte Händel sina barn? Var inte dirigenten en skitstövel mot orkestern? Ifrågasätt att han spelas i radion! Lättaste sättet att komma undan kritik, torde vara ett representativt, demokratiskt valt tonsättarkollektiv som får i uppdrag att gestalta exempelvis nöjda Östersundsbor som åker och handlar. Eller höra med Nordkoreas musikaliska akademi om de kan skicka över en opera om parkarbetare som går samman i sin iver att gemensamt försköna stadens offentliga rabatter. Succén torde vara given.

Vi människor är sammansatta varelser. Och vi problematiserar gärna det som förr tycktes självklart. Inom identitetspolitiken diskuteras huruvida en vit person ens får lov att diskutera en svart persons erfarenheter. Med den hållningen får vi släppa Porgy och Bess, då George Gershwin, född Jacob Gershowitz i USA av ryskjudiska immigranter, var vit. Samt Kol Nidrei, då tonsättaren Max Bruch inte ens var jude.

Så var landar vi i diskussionen? Överskrider verket sin upphovsman? Musiken kan inte tala i sig, utan det är vi, i vår egen kontext, som ger den dess mening. Efter ett antal generationer till lämnar troligtvis konnotationerna verken, som då kanske överlevt i kraft av sin musikaliska kvalitet. David Bowie har uttryckt det glasklart: ”All art is unstable, its meaning is not necessarily that implied by the author. There is no authoritative voice. There are only multiple readings.”

Operasångare, mezzosopran Maria Forsström